fredag 18 augusti 2017

Bonjour, kommissarie Maigret!


Jag läser Georges Simenon igen. Det var ett bra tag sedan. Trevligt återknyta bekantskapen med kommissarie Maigret! En man i hängslen som röker pipa. En personlighet. Strosar runt, liksom på måfå, när ett mord skall klaras upp. Till synes osystematiskt och intryckssamlande. Förlitande sig på magkänslan, intuitionen, den inre kompassen. Ledtrådsparadigmet, skrev någon samhällsvetare om. Men jag vet inte om det stämmer på Maigret. Han söker inte ledtrådar. De liksom bara ramlar över honom. Och först kanske han inte ens betraktar dem som ledtrådar. Slumpen styr - om det finns något som heter slump. Och han har funnit sin metod, bättre: antimetod. Med Johan Asplund skulle man kunna säga att han undrar inför brotten. Och denna undran vägleder honom.

Simenon är ingen Raymond Chandler. Ingen explicit samhällskritik i hans böcker. Kritik, nej snarare ett konstaterande, av hur till synes vanliga människor är.  Bakom vardagsfasaden. Och hur banal kriminaliteten egentligen är. Maigret är ödmjuk och gör ingen stor sak av det, fördömer inte. En lakonisk hållning till tillvaron och polisjobbet. Laid back, kanske man kunde säga. I så fall häda genom att använda ett engelskt uttryck om en patriotisk fransman. 

De böcker jag läst kom ut 1948 och 1949. Inget EU. Ett annat Frankrike. Inget undantagstillstånd. Långt till terrorister och det kallblodiga mördandet av oskyldiga. Algeriet fortfarande tillhörande Frankrike. Avkolonialiseringen av Afrika ännu inte börjat. En stabil värld. Men med mordgåtor som skall klaras upp. 

Simenon läser jag icke minst för att han skriver så förbaskat bra, han är en ”riktig” författare som William Faukner och andra kanoner intygat. Ingen Läckberg eller någon annan av de billiga deckarförfattarna som det går tretton på dussinet av. För övrigt skulle jag inte säga att Simenon skriver deckare. Jag njuter av hans språk, han som skrev en bok på fjorton dagar, om jag förstått det rätt. Det märks inte. 

Jag trivs med Maigret, stundtals butter och taggig, men även en livsnjutare som gärna frekventerar mysiga eller dolska barer och funderar över tillvaron samtidigt som han sippar på ett glas vitt vin. (Maigrets pappa var för sin del en flitig gäst hos prostituerade.) Och jag älskar kliva in i den speciella atmosfären, det Frankrike som Simenon skapar och som är hans eget. Även om boulevarder i Paris namnges och jag lätt kan finna dem på karta. Och även om jag aldrig varit någon frankofil, älskar jag landet när Simenon framkallar det. 



I Köpenhamn bor en konstnär, Erik K. Christensen, vars naivistiska tavlor jag älskar. Han målar sitt eget Köpenhamn, det som man näppeligen stöter på om man rör sig i den danska huvudstaden. Och jag brukar säga att jag skulle vilja kliva in den målade staden och flanera på på tavlornas gator. Liksom jag vill kliva in i Simenons Paris.

Bonjour, kommissarie Maigret! 


onsdag 16 augusti 2017

Sparkstöttingen



Den omutlige, sarkastiskt dräpande österrikaren Thomas Bernhard är min favoritförfattare framför alla andra. Mannen som inte bekymrade sig om styckesindelningar, utan lät texten likt en stormflod välla fram, hade sin morfar som idol. Min morfar var min idol. Ingen satte sig på honom, den storväxte och orädde Alfred i skor storlek 48. Med det förpliktigande efternamnet Stake. I generna tyska smeder. 

När morfar blev änkling kunde han knappt koka kaffe. Mormor hade stått för allt hushållsarbete, underhållet av den levande maskinen. Jag tyckte om att besöka honom i enrummaren i pensionärshemmet. Större än i ett rum och kök bodde han aldrig under sitt sjuttiofemåriga liv, han som tvingades börja gå skift när han var blott tretton, företagsläkaren utfärdade ett intyg. Om jag räknar bort sommarstugan, på mark som tillhörde bolaget. Detta Sandvik som ägde allt och alla. Rena livegenskapen. Ett utmätt liv i skuggan av Verket.

Han lämnade mig i fred, ställde först fram Pommac och en kubb. Trygg sjönk jag ned i soffan. Bläddrade i Folket i Bild/Kulturfront. En följetong av Richard Wright (nedan) fångade mitt intresse. Negrer som besökte en ”bordell”. Drog på sig en tingest av gummi som hette ”kondom”. Jag kunde inte för allt i världen räkna ut vad det var bra för. Kan inte ha varit gammal. Och mycket oskyldig. 

Det här utspelade sig för mycket länge sedan. När man fortfarande kunde ställa ifrån sig cykeln utan att låsa den. Om natten gå genom stan utan att bli nedslagen och rånad. 

Lilla julafton firade vi varje år. Det var tradition. Dagen före den riktiga. Provsmakning av skinka och syltor. Karlarna fick en sup, men knappast mer än en. 

En bitande tjugotredje december om aftonen är vi, mina föräldrar och jag, på väg till min syster och svåger för att fira lilla julafton. Knarrande kallt. Ångar ur munnen. Jag på spark, mina föräldrar några steg före, småpratande med varandra. Jag minns plötsligt Richard Wright och frågar spontant om hjälp med att förstå: ”Mamma, vad är en bordell?” Blixtsnabbt: ”Det behöver du inte veta!”



Hård röst. Jag blev med ens rasande, kände mig förnärmad, skickade i väg sparken mot hennes smalben, den träffade, det måste ha gjort riktigt ont. Hon sa emellertid ingenting, skällde inte ut mig, straffade mig genom att tiga hela kvällen som blev helt förstörd för min del. Jag strök runt henne, utan att få kontakt. Hon undvek mig. Ledsna, skuldbeläggande ögon. Kunde jag bara ha sjunkit genom golvet. 

Belysande. Så uppfostrades jag i Staden utan nåd. Inga ord. Inga argument. Blickar som kunde vara riktigt skarpa. En markering med kroppen. Kanske vände hon sig bort. Jag fick gissa mig fram, försöka lyssna efter det som inte sades, ofta hasa mig fram som på tunn is. Lika ofta med skuldkänslor. Inte alltid jag kunde räkna ut vad jag hade gjort. 

Jag utvecklade med tiden en kroppsspråklig paranoia. Det brukade jag, även om det var en smula överdrivet men sådan är Skriftställaren till sin natur som bekant, upplysa mina studenter om. Och tillfoga: ”Bli inte rädda när jag stryker runt och fäster min blick på er. Jag försöker läsa av vad ni tänker. Ni säger ju ingenting! Vad tänker ni?!”

Otåligt: ”Tala först och tänk sedan!”

Kunde jag utbrista, när jag inte orkade med undervisningspass som likvakor. När ingen sa någonting. Förmodligen skrämde jag slag på mer än en av mina studenter. Snart preskriberat i så fall.

Orden är bara toppen på ett isberg, brukar kommunikationsexperter predika. Det mesta av vår kommunikation är icke-verbal och rör sig under ordens yta. Jojo, fråga mig bara. Det lärde jag mig tidigt. 

tisdag 15 augusti 2017

Vågar jag kalla Göran Persson tjocksmock?



Vänsterpartisten och riksdagskvinnan Rossana Dinamarca har polisanmält frilansjournalisten Katerina Janouch för förtal. Efter att den senare twittrat och på Facebook skrivit, enligt Dinamarca, misshagliga saker om henne. Allt om detta går att hitta på nätet, för den som vill försöka sätta sig in i sakfrågan som nu skyms av en uppiskad stämning. Janouch har bett Dinamarca om ursäkt, men det räcker inte. Dinamarcas juridiska ombud, Claes Borgström, menar att om man uttryckt sig på ett sådant sätt att det kan väcka ringaktning i andras ögon, då är det förtal. Enligt gällande lag.

Jag ser detta som havande med farliga implikationer. Uppenbar risk för gummiparagraf. Och risk för att makthavarna, om Dinamarca skall räknas till dem lämnar jag därhän, kan använda detta till sin fördel. Enskild lag riskerar ta över gentemot den grundlag som skall skydda yttrande- och åsiktsfriheten. Om jag utnyttjar denna vad jag uppfattar som min grundlagsfästa rätt, riskerar jag bli åtalad. 

När vågar jag i så fall yttra mig, när riskerar jag bli åtalad? Vad blir möjligt att uttrycka? Och hur? Vågar jag dra på? Vara burdus? Grotesk? Oförskämd? Helgar ändamålet medlen?

Låt säga att jag i min blogg i satirisk och uppförstorad form framställer Göran Persson som en maktfullkomlig tjocksmock? Det kan ju väcka ringaktning i andras ögon. Om jag kallar chefer för dumhuvuden, det kan ju också väcka ringaktning i andras ögon. Kanske främst andra chefers. 

Vi kommer samtidigt in på den viktiga frågan om vem som är ansvarig utgivare när det gäller sociala medier. När Rolf Börjlind anmäldes för sin beryktade satir om Torbjörn Fälldin i Aftonbladet var rättsläget tämligen klart. Men vad med sociala medier?

Det offentliga samtalet förgiftas, möjligheten att lyfta enskilda fall till en principnivå, öppet och ogarderat reflektera. I spåren av fallet Dinamarca har hatarna vaknat, i vanlig ordning spårat ur med sexuella och rasistiska påhopp. De som försvarar Dinamarca har å sin sida ryckt ut, i vanlig ordning affektivt och intellektuellt förblindat. Samtalet blockeras, bort alla argument. Bort kallt huvud och förnuft. Dräm till, bara! 

Att intaga något slags tredje ståndpunkt och försöka reda ut hur det egentligen förhåller sig blir omöjligt. Om det så rör Dinamarca, migration, försvarsministern eller något annat. Vi har hamnat i ett konfrontativt samhällstillstånd som verkar trappas upp eller konsolideras. Antingen är du för eller mot. Med en mobb på båda sidor, ständigt beredd att rycka ut. 

De intellektuella sviker, de vågar inte utföra sitt hävdvunna uppdrag: vara kritiska och granskande, ställa sig bortom för och mot. De universitetsanställda ser nogsamt och försiktigt till att placera sig på rätt värdegrund. Och att använda rätt ord, de påbjudna. De politiskt och ideologiskt korrekta. Värdegrund blir viktigare än vetenskaplig sådan. Självcensur, även hos journalister, normaltillstånd. 

Jag bibringas den obehagliga känslan av att Sverige befinner sig i ett tryckkokarläge. Frustrationen bland människor i gemen är tillbakahållen. Man vågar inte säga vad man tycker, eller vad man ser. För då riskerar man att locka fram mobben. Man lägger band på sig. Rätt vad det är så brister det. Våldet är snubblande nära. Samhället lever farligt, det brister av aggressiva och oförsonliga motsättningar. 

Tilläggas kan att Janouch förlorat uppdrag på grund av denna affär, en av hennes uppdragsgivare fick kalla fötter och agerade snabbt, rädd att förlora anseende och pengar. Med andra ord kan vi till Sveriges föga hedrande meritlista lägga att vi även har yrkesförbud. Som i gamla DDR. Men där fanns ju inte något sådant som yrkesförbud, inte enligt makthavarna. (I filmen De andras liv illustreras detta på ett tydligt sätt.) Inte heller här. Nyspråket träder effektfullt in. Osökt går tanken till den tyske lingvisten Victor Klemperer som studerade det maskerande språkbruket i det totalitära Tredje Riket. Den offentliga lögnen upprätthållande, med bestraffning av den som rispade densamma. 

Jag känner mig djupt bekymrad som medborgare och fri skriftställare. För att uttrycka det milt.   

Och, säkrast att tillägga i detta konfrontativa samtalsklimat: jag är varken för eller mot Janouch. Heller inte för eller mot Dinamarca.

måndag 14 augusti 2017

Smörhönor och medborgarlön


Jag minns det inte själv. Jag fick det nog berättat för mig. Kanske mamma som sent i livet förtäljde. Nu, när hon och de andra i den ursprungliga familjen Ekstrand är borta och endast Skriftställaren återstår, sjunker oåterkalleligt det förflutna. Jag har ingen att fråga. Till hands ett ofullständigt fotoalbum som påbörjades av mina föräldrar när jag fyllde fyra. Men bilderna talar inte. En bild säger inte mer än tusen ord.

Jag kunde väl ha varit fem, sisådär. En måhända beskäftig och lillgammal grabb. Vi bodde i en liten, trång lägenhet på Barrsätragatan 48 i Sandviken. Gemensam dusch i källaren. Man måste boka tid. Mammas bästa väninna, den snälla och varmhjärtade Lisa (jag döpte några år senare min japanska dansmus efter henne), cyklade förbi och vinkade glatt. Jag ropade: - Gå upp till mamma, tant Lisa! Så kan ni ha gemytlig stund.

Gemytlig stund, det var mammas uttryck. Kokkaffe och nygräddade smörhönor. Någon gång wienerbröd från Isakssons bageri. Långsmala, frasiga och delikata, smälte i munnen. Eller franska våfflor, som mamma älskade. Kokosbollar kunde också förekomma, men sällan.

En fredad stund mitt i den hektiska vardagen. Mitt i arbete och bekymmer av olika slag. Jag minns, för i detta fall minns jag trots att minnet bara blir allt sämre och sämre, med stort välbehag dessa gemytets stunder vid köksbordet. Detta att hygge sig, som dansken säger. Ett träffande uttryck. Pappa instämplad nere i Verket. 

När jag skrev min första bok om medborgarlön, ville jag döpa den till ”Den välsignade tiden”, inspirerad av Ernst Bloch. Den store tänkaren med sin hoppets filosofi och drömmen om det som ännu inte är. Tiden bortom löneslaveri, den välsignade. Ägnad åt kontemplation och skapande. Men min förläggare, Gert Nilson på Korpen, ville bestämt att boken skulle heta ”Den befriade tiden”. Och så blev det. Gert gav sig inte. Kanske ingen sämre titel än den föreslagna.


Jag gick i fällan: Att i uppföljaren ”Arbetets död och medborgarlön” räkna på om en generell medborgarlön är ekonomiskt möjlig. Häromdagen såg jag boken refererad i en tämligen färsk avhandling i nationalekonomi från Lunds universitet. Jag skäms lite för mina primitiva beräkningar. Men synpunkterar någon, anför jag bara min docenttitel i ekonomi. Äh, jag skojar.

Det är ju medborgarlönens frigörande, offensiva potential som skall lyftas fram! Vad den kan locka fram hos oss förstelnade och visionsfattiga, inlåsta i tankeburar. Det som nu slumrar.  Eller är förbjudet. Det förstod tidigt eldsjälen Kicki Bobacka och andra medborgarlönsförespråkare. Och, naturligtvis. Basinkomst skall det INTE heta! Fy sjutton, vilket trist ord! 




Med medborgarlön väntar många gemytliga stunder i ordets bästa mening. Vi slappnar av. Kreativitet och skaparkraft frigörs. Vi börjar frivilligt att företaga oss saker. Hitta på. En annan värld börjar hända. Den vi inte visste fanns. Den löneslaveri och plikt, anställning och att inte våga, skymde.

De gemytliga stunderna med mamma i Sandviken minns jag som de allra bästa från tiden före folkskolan. (Jag gick en dag i förskola, sedan fick jag nog.) Högtidsstunder. Och, förresten. ”Fika” säger jag aldrig. Detta gräsliga ord. Dricka kaffe heter det. Civiliserat och upphöjt.

söndag 13 augusti 2017

Kort nedstigning i helvetet



Egentligen Johan Asplunds fel. Eller förtjänst. Att vi klev av i Solna. Han som uppmanar den samhällsintresserade att undra inför samhället och sociala fenomen. Vidga sitt aspektseende. Komma ut ur tankeburen med ingrott galler. 

I går nedsteg jag i helvetet. Men bara för en kort stund. Sedan måste jag så fort som möjligt därifrån. Helvetet når man genom att ta SL-tåget mot huvudstaden och på vägen kliva av i Solna. Därefter följer man bara malströmmen från stationen. Ett sorlande följe under det slutgiltiga kuvandets och det andliga utsläckandets osynliga banér. Människorobotar med tomma blickar. Kreditkort på två ben.  Barn inte undantagna. Som man i sin enfald inbillade sig var oskyldiga och förskonade. 

Helvetet är granne med Friends Arena. Opersonligt och kliniskt. Kallt och blankt. Inte som i Paris på de klassiska galleriornas tid. 



Olika stationer, välbekanta namn som Intersport och andra, på den utstakade vägen mot intet. Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om hur helvetet uppfördes. Det fuskades. Arbetskraft exploaterades på ett sätt man inte ville tro längre var möjligt. Helvetet som fuskbygge, kanske ett temporärt sådant? Men ger intryck av att vara stabilare än Ceausescus absurda skrytpalats i Bukarest. 

I helvetet förmådde jag inte stanna någon längre stund. Innan jag kallsvettig måste fly. Utan att ha använt kreditkortet en enda gång. Trots att det ropade på mig. Inte ens ett par kalsonger blev det. 

I helvetets konsumtionstempel råder butiksorganiserad meningslöshet. Pasolini förutspådde att den moderna fascismen skulle bli konsumismen. En likriktning forna tyranner bara kunde drömma om, allt motstånd eliminerat. Medborgaren förfäad, reducerad till konsument och inget mer. 

I helvetets tempel Mall of Scandinavia i Solna kan man studera den samtida fascismen på nära håll, känna dess istäcke på huden. Om man orkar befinna sig på den plats där ingen skillnad mellan människor längre finns, all skillnad utplånad. 

När jag växte upp fick jag lära mig att man skulle betala för sig. Inte sätta sig i skuld. Inte leva på andra. Alltid betala kontant. I fascismens konsumtionstempel är inträdesbiljetten kreditkortet. Samtidigt den ansiktslösa härskaren. Ingen betalar kontant i helvetet. Skulder regleras någon annan gång. 

Det krävs ingen vrålande gaphals med fånig mustasch. Inga stormtrupper. Ingen benhård, ideologisk styrning. Det räcker med att ladda ned en app med karta och helvetets stigar angivna. I helvetet observerar man följdriktigt de fördömda stå, eller vandra runt, med stela blickar fastklistrade vid mobiltelefonerna. Likt avväpnade och maktlösa fångar, hopkedjade.

I konsumtionstemplet är fascismen internaliserad. Självdisciplineringen dragen till sin yttersta spets. Efter det kan bara döden återstå. Kreditkortet som själens fängelse. Det skrev inte Nietzsche. Inte Foucault. Disciplineringens teoretiker. De kunde inte veta. 

torsdag 10 augusti 2017

Patria o muerte!















I december 2009 besökte vi Kuba för allra första gången. Samma år som sextioårsdag skulle firas. Och samma år som vännen och teaterkonstnären Joakim Stenshäll till allas stora sorg hastigt rycktes bort. För mig var det en osannolik dröm som gick i uppfyllelse. Jag ryste av förväntan när planet sänkte sig ned mot ön efter en mycket lång, krävande flygning. Jag hade aldrig trott att jag skulle få komma till Kuba! Inte ens i min vildaste fantasi.

Hösten1969 skrev jag en trebetygsuppsats i sociologi om Kuba. Handledare Olavi Junus, framliden. En av de få jag med positiva vibbar minns från min grundutbildning i Upsala. De flesta föreläsare torra tråkmånsar, bortkastad livstid bevista deras knastrande innantilläsningar, därför undvek jag dem också så mycket jag bara kunde. 

En annan minnesvärd Jan Ekecrantz, också framliden. Båda riktigt usla pedagoger. Men intellektuellt stimulerande, skallen gick i gång. Den senare satte mig på läsning av Noam Chomsky. Framförallt minns jag korta samtal i föreläsningspauserna med den flott Gauloiserökande Ekecrantz. Själv blossade jag på gula Blend. Kursen hette Masskommunikationssociologi. Kursen jag gick för Olavi U-landssociologi. 

Jag hade i princip två handledningar. Om de nu förtjänar att kallas så. Första sammankomsten: - Vad skall du skriva om? - Kuba. - Bra!


Det var allt. Sedan rusade jag i väg med andan i halsen till Dag Hammarskjöldbiblioteket invid Fyrisån för att låna böcker. Köpte även billiga pocketböcker, det fanns sådana på den tiden, på klassiska Lundeq. Läste som en besatt allt jag kom över om Latinamerika och Kuba. Dag och natt. Skrev gjorde jag på en liten reseskrivmaskin. Facit. Ingen tid över för det glada studentlivet. 

















Andra och sista handledningen på Sociologen som då låg mitt i stan invid Stora Torget, det lackade mot jul: - Hur går det? - Bra! Junus: - Något att fråga om? Jag: Nej!!!

Kort och koncist. En smula irriterat, för jag tyckte att jag stördes i mitt trägna arbete. Därefter direkt hem till Geijersgatan på Luthagen för att knattra vidare på min Facit. Vi var två som delade på två rum och kokvrå. Min rumsgranne Björn Axelsson från Tierp. Sedermera professor i företagsekonomi. Så fort jag fann något bestickande i tidningarna om Tierp, klistrade jag upp ett urklipp på hans dörr. Det blev som en sport. Jag minns från UNT: ”Grishuvud funnet utanför stationskiosken i Tierp.” Från Arbetarbladet: ”Tåget glömde stanna i Tierp.” Fnissade själv förtjust. Barnslig har Skriftställaren alltid varit. 

Över hundra sidor med enkelt radavstånd och inga styckesindelningar lämnade jag in efter årsskiftet 1969/70. Utan att någon läst och kommenterat. Jag blev godkänd. Inget seminarium föregick godkännandet. Pojken från Sandviken visste inte ens att man borde ha något. Och frågade därför heller inte efter det.

Jag svalde entusiastiskt och okritiskt Kuba och den socialistiska revolutionen med hull och hår. Fidel och Che. Det var grabbar som hette duga det! Inga mesar, kröp inte för någon. Mina idoler. Och de såg ut som  man borde göra. Storvuxna och stiliga. Yvigt skägg och svart basker med röd stjärna fram. Feta cigarrer. Levande ikoner. Jag började genast anlägga skägg. 

Che en Jesusfigur. Tejpade upp en affisch med hans ansikte på väggen. Att sedan få komma till Santa Clara där Che´s reliker förvaras, efter att under många år gömts undan i en massgrav i Bolivia, var större än stort. Bussen passerade på vägen dit Grisbukten, där USA försökte invadera Kuba men slogs tillbaka. 





















Väl på plats i Havanna med gamla amerikanare och färgglada hus svalde jag inte allt. Tvärtom. Jag stördes och tog illa vid mig. Ont om mat. Svårt få tag på kaffe. Brist på mycket. Sugar daddies och lättfotade negresser. Gamla människor som tiggde på gatan. Även unga. Dricks som skulle ges i tid och otid. Svartabörshandel. Långt från det socialistiska paradiset. Blockaden rättfärdigar inte allt. Och jag har alltid haft svårt för den hårda behandlingen av systemkritiker. Även om jag inser det ständiga hotet från USA och mordförsöken från CIA, riktade mot Castro.

Oliver Stone´s dokumentär ”El Comandante” bjuder på en mycket positiv bild av den karismatiske, av många älskade  och dyrkade, Fidel. Han som nu vilar bredvid Che, om jag förstått det rätt. Från och till har jag undrat i mitt stilla sinne: Om de två såta revolutionskamraterna skulle ges chansen att säga något i dag om utvecklingen på Kuba. Vad skulle det bli? Med mig som samtalsledare. Vad kunde och borde ha gjorts, men inte skedde? Varför?

När jag ser bilder på den bleke Raoul, Fidels brorsa och statsöverhuvud, blir jag mest beklämd. Motsatsen till karismatisk. Kunde vara lömig chäf på en svensk högskola. Men till Kuba vill jag återvända ännu en gång. Innan skylten med Skriftställare på tas ned. 

onsdag 9 augusti 2017

Ett levande bevis ur seklets svarta natt


Hanna Krall, judinna och född 1935. Samma år som min älskade framlidna syster. Överlevde i Warszawa tyskarna och judemorden. Gömdes av polacker. Det fanns uppenbarligen anständiga sådana. Mitt i utplånandet. Måhända undantagen som bekräftade antisemitismens blodiga regel.

”Hjärterkung” (Ersatz förlag) är direkt plågsam att läsa. Jag överdriver inte. Jag lägger bort den efter några sidor.  Måste ta paus från den. Långsamt, så långsamt som aldrig annars, läser jag. Värjer mig. En inifrånskildring. Konkret och detaljerad. Initierad. En den utdragna fasans bok som äter eventuell sinnesro. 

Hur man som jude försökte överleva till varje pris. Från dag till dag. Timme till timme. Tidsperspektivet minimeras. Alla som inte gjorde det. Alla som transporterades till Auschwitz. Alla som sattes på godstågen till mänsklighetens slutstation där borta på den polska, grönskande landsbygden. 

Försöket att komma undan. Klara sig. Tillhöra dem som klarade sig. Vara listig. Färga håret. Byta namn. Ändra rösten. Ställa handväskan på ett sätt som inte förrådde att man var judinna. Genomskådas. Få tänder utslagna under förhör.

Alla som angavs och försvann. Sköts. Alla som angav. Till och med sin granne. Pekade ut gömställen. Plundrade våningar som tillhörde judar. Asätarna. Vanliga polacker. 

Bödlarna. Tyskarna. Gestapo. Mördarna. Förbrytarna. SS. De uniformerade. Helt vanliga tyska män. Långt från Heimat och familjens sköte var allt tillåtet. Bortom moral och ansvar. Sedan återvända hem från förbrytelserna och låtsas som ingenting. Samveten impregnerade med de mördades blod. Borde varit så. Känts så. Luktat lik om de hemvändande. Lukt som inte gick att skrubba bort. 

Det tappra väpnade upproret i gettot som slogs ned. Dessförinnan berättelserna om hur man via kloakerna tog sig ut och in. Med ständig risk för att upptäckas. 

Transaktionerna. Byteshandeln. Cyankaliumet. Självmorden. Uppgivenheten. Beslutsamheten. Döden. Och döden igen. 

Kroppar. Döda människor i våningar med gardiner och spetsar. Självmördade. Giftet. Repet. Nyss andades de. 


Jag har läst Hanna Krall (ovan) förr. Hon skriver rakt och effektivt. Ekonomiskt. Men aldrig har hon berört mig som i denna bok. Krall har i annan form än romanens skrivit om förlagan till huvudpersonen Izolda Regensberg tidigare. Romanen bygger på den senares erfarenheter. Kanske det som berör mig mest är hur huvudpersonen förändras. Till sin personlighet. Blir alltmer likgiltig för andras öde. Det gäller ju att överleva. Till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Svärmödrar. Barn. Nära vänner. Bara inte maken. 

Om andra inte gör det, överlever, huvudsaken man klarar sin egen livhank. Jag kan inte fördöma det. Jag kan inte. Envar står sig själv närmast. Och jag är inte bättre än någon annan. (http://lekstrand.blogspot.se/2017/07/ockuperade-bekanner-vi-farg.html?spref=fb

”En framstående expert på överlevnad”, kallar hon sig. Hon överlever. Auschwitz och krigsstrapatser. Men överlever till vad - frågar man sig. Jag minns hur Primo Levi beskrev det när han överlevt Auschwitz. Lägret befriat. Han står på järnvägsspåret som leder till lägret och lyssnar ut mot världen. Tänker: Ingenting har förändrats. Världen fortsätter som vanligt. Auschwitz har inte gjort någon skillnad. 

Associationen går utan att låta sig hejdas till Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”. (http://lekstrand.blogspot.se/2017/06/det-finns-inget-vaccin-mot-nazism.html?spref=fb.) Hans inifrånskildring av 1930-talets Berlin under den nazistiska uppmarschens och ideologiska upptrappningens år. Om hur de vanliga berlinarna förändrades från en dag till nästa. Från hygglighet till grymhet. I attityd och bemötande. Som om det inte gick att undvika. Som om man inte hade något val. Som om vi i fredligt tillstånd flaxar omkring i förklädnad. Grymma varelser, när den läggs av. Tjuter med flocken. 

Kunde det hända där och den gången, kan det hända här och nu. Tro inget annat. Vanliga hyggliga svenskar. Jag. Du. Inbilla dig ingenting. 

Krall förstärker mina kroniska sömnproblem. Auschwitz har jag besökt. Till Warszawa skall jag. Besöka platsen där gettot stod. Att minnas ändrar ingenting. Lägga blommor. Knäböja. Gråta. Men ändå.