lördag 25 mars 2017

Ingen medborgarlön utan en samhällsvision










Mr Medborgarlön i Malmö

1999 begav jag mig, kraftigt förkyld och febrig, ned till Lund för att på anrika Akademiska Föreningen, där de stora elefanterna dansat, debattera medborgarlön med en mycket konventionell, för att inte säga fyrkantig, professor i nationalekonomi. Jag har glömt bort professorns namn, jag har för mig att han var rådgivare till Carl Bildt och således en som direkt tjänade den politiska makten, och jag minns inte heller att jag gjorde någon vidare insats. Men debatten, där vi i våra positioner förblev långt ifrån varandra den borgerligt ideologiskt anfäktade professorn och jag, inspirerade till bildandet av Folkrörelsen för medborgarlön, en av initiativtagarna den kloka, oförtröttliga eldsjälen Kicki Bobacka. En förening som kom att föra ett tynande liv och aldrig fått någon politisk betydelse.

1995 hade jag publicerat Den befriade tiden: om arbete och medborgarlön och 1996 uppföljaren Arbetets död och medborgarlön: En essä om det goda livet. Två böcker om medborgarlön, den senare försedd med en ganska primitiv uträkning, utifrån nationalräkenskaperna, om hur en generell reform skulle kunna finansieras, jag ville visa på att det faktiskt var ekonomiskt möjligt. Trots att kolleger inom ekonomiämnet varnade för dylika beräkningar, de menade att är man inte överens om utgångspunkterna för hur en sådan skall göras, blir det omöjligt att resonera. Men jag fann ändå en poäng i att göra det. 

Jag hade som övertygad marxist ända sedan de röda studentåren i Uppsala, med arbetsvärdeläran som ett teoretiskt rättesnöre, jag var ju en flitig läsare av Kapitalet, och släpandes på den mentala barlasten från min uppväxt i Sandviken om att ”man måste göra rätt för sig”, fram till dess varit en anhängare av det som sedermera kom att kallas arbetslinjen. Arbetet och endast arbetet gör människan till människa, ger henne värde och existensberättigande. Visserligen var jag förtrogen med Karl Marx svärson Paul Lafargues uppfriskande, löneslaverikritiska pamflett Rätten till lättja, men den rubbade inte mitt tänkande. Jag satt fast i vänsterortodoxi. Och i arbetsmoralism.

Jag var en ingrodd tankefigurs fånge, denna dominerande figur behövde utsättas för kritisk och hårdhänt granskning. Efter en mycket intellektuellt och tankemässigt produktiv vistelse som gästprofessor vid Freie Universität i Berlin hösten 1993, skildrad i den melankoliska Nätternas natt (1994), lämnade jag arbetslinjen. Det var som om jag under dessa höstmånader, inte så många år efter att Muren fallit, hade suttit på första parkett på den centraleuropeiska teatern och insett att något annat måste till för att hålla samman samhället, det kunde inte arbetslinjen göra. Så min ingång till medborgarlönen var det krackelerade samhällsbygget, med ett växande antal långtidsarbetslösa och avhängda (i dag talas det om prekariatet), demokratin hotad på sikt. I forna DDR letades syndabockar och anslöts till auktoritära rörelser, som om stalinismen och dessförinnan nazismen aldrig bott på tysk mark. Historien var som bortblåst.

Jag vände, från att ha varit en tämligen oreflekterad och spontan motståndare till medborgarlön, som jag hört om från danska kamrater, bland dem politologen Erik Christensen som så småningom försökte lägga fram en gedigen avhandling i tegelstensformat om borgerløn men hindrades av det akademiska etablissemanget, och kände till via vännen Gunnar Adler-Karlsson, till att bli anhängare. Det enda alternativet. 

Argumenten för en generell medborgarlön samlade jag i De befriade tiden, uppslaget till boken fick jag efter att under en föreläsning för hälsopedagoger ha testat idén och mött starkt och upprört motstånd från auditoriet: - Vansinne! Man kan väl inte få betalt utan att göra någonting! Det blev nödvändigt att samla ihop argumenten för och i samma veva bemöta dem mot.

Jag kom att resa, i samband med att böckerna publicerades och ännu mer efter en stort uppslagen och hyllande recension i Expressen av Nina Lekander, land och rike runt för att debattera medborgarlön, även med en sådan som AMS generaldirektör som var mäkta förgrymmad på mig och mina ”griller”. Jag mötte många människor, arbetslösa och nedtryckta, berövade sitt människovärde. Det kändes många gånger, och det var förstås en bra känsla, som om idén om medborgarlön ingav människor mod och gav dem självrespekten tillbaka. Filosofen Ernst Bloch talade om vikten av upprätt gång, människan måste gå upprätt, medborgarlönen upprättar gången. 

Man ”fick” finnas till, trots att man var arbetslös och tillhörde dem som nyliberala, cyniska debattörer såsom sociologen Lorentz Lyttkens, tidigare leninist, och andra föraktfullt kallade ”de tärande”. Även uttryck som "bidragsmissbrukare" och "snällism" förekom i det offentliga samtalet. Debattörerna antydde, och mer än så, att föga livsdugliga hölls under armarna med samhällets bidragssystem, de borde tvingas ta sig i kragen och rycka upp sig. 
Noteras kan, att LO under en period drev en reklamkampanj på bussar och annorstädes: Arbete ger frihet. Innan någon upplyste LO-toppen om att formuleringen tidigare förekommit i mindre trevliga sammanhang...

Jag föredrar att prata om medborgarlön framför basinkomst. Det förra signalerar något mer offensivt och individen uppresande - man äger kraft och rätt i och med att man är en medborgare - än det senare som låter som ett bidrag eller allmosa, typ socialbidrag eller något liknande. Som om det primärt handlade om pengar och inte om ett samhällsengagemang, och -ansvar. Frågan förminskas, jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga, att den trivialiseras. Den laddas inte med potentiell sprängkraft på det sätt som termen medborgarlön gör, den snarare ofarliggörs, och vi riskerar hamna i en försnävande diskussion om ekonomisk nivå. 

Inget fel i en sådan diskussion i och för sig, som just nu pågår på olika ställen runt om i världen, men den räcker inte. Diskussionen måste ha ett inslag av överskridande av det som är, se bortom det. Vad är medborgarlönen medlet till, vad kan den medverka till att förverkliga? Vad framträder i förlängningen, om vi föreställer oss att medborgarlönen har dynamiska och frigörande effekter? Vilka sådana måste och vågar vi tro på för att kunna plädera för medborgarlön? "Varje människa är en konstnär", hävdade den tyske konstnären Joseph Beuys. En positiv människosyn, där människan betraktas som en kreativ och skapande varelse - en människosyn som medborgarlönen måste vila på och ta sin avstamp i. Bort omyndigförklarande och kontroll!

Ett basinkomstparti - således väljer grundarna termen ”basinkomst” - håller på att bildas, jag var involverad i ett tidigare skede, men är det inte längre. Varför? Jag, som har kallats ”Mr Medborgarlön”, borde väl känna mig förpliktigad? Om nu tiden är mogen. 

Medborgarlönen, eller basinkomsten, kan enligt min mening inte drivas som en enskild fråga för sig, den måste förses med ett sammanhang, en kontext som den utgör en central del av, det vill säga ett samhällsprojekt. Den måste vara en av grundstenarna i ett sådant, utifrån den avgörande frågan: vilket samhälle vill vi ha? Ett samhälle baserat på lönearbetet och tvånget att försörja sig och att tvingas stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande, eller vad? Jag vill omedelbart understryka, att för mig har medborgarlönen aldrig varit någon utopi, jag har alltid hållit den för att vara en realistisk vision och möjlig att förverkliga - om den politiska viljan och kraften finns. Men bara om vi samtidigt håller liv i samhällsreflektionen. Och det måste finnas en samhällelig kraft, eller krafter, som kan driva frågan. Annars hamnar vi i idealism.

Något dylikt samhällsprojekt, som idé eller i praktiken, existerar inte i dagens Sverige - jag bortser från Löfven och kompanis upprepade besvärjelse om "den svenska modellen" - som fortlöpande faller sönder, med en politisk ledning som är frånvarande och oförmögen. Efter att en massinvandring tillåtits, nationalekonomen Tino Sanandaji har skrivit insiktsfullt om detta, har landet att hantera mycket allvarliga integrations- och försörjningsproblem. Det är, som jag bedömer det, inte ett gynnsamt läge för att driva frågan om en medborgarlön/basinkomst. Och det befarar jag det parti som avser att ställa upp i nästa års val kommer att tvingas erfara. Självfallet skulle man kunna vända på det och hävda att läget kunde inte vara bättre, eftersom det så är ställt på sin ytterst kritiska spets, men det kräver en argumentation som tidigare inte erfordrades. 

Från LO-borgen skickades ganska nyligen ut ett förslag om lägre löner för nyanlända, för att de, tror man, lättare skall kunna komma in på arbetsmarknaden. Det är blott en from förhoppning, i bästa fall. Arbetslinjen skall med andra ord fortsätta att gälla, nu kopplad till skapandet av en underklass - med fackets goda minne. Men även arbetslinjen förutsätter en kontext, ett samhällsprojekt. Den kan inte sväva fritt, som något heligt i sig. Och den låter sig inte förenas med nyliberalism, globalisering och marknadsfundamentalism. Något annat måste till. Det existerar i dagens situation ingen politiskt kraft som kan bära detta ”något annat”. Det pågår ingen som helst diskussion om vad det skulle kunna innebära. Medan kriget mullrar runt hörnet.

En gång beskrev jag mig själv som en samhällsvetare utan samhälle. Det gäller ännu mer i dag.



torsdag 23 mars 2017

När Högskolan i Gävle fegade ur












Högskolan i Gävle




Ett par år innehade jag det föga upplyftande uppdraget som ordförande för Saco-föreningen vid Högskolan i Gävle. Ironiskt, kunde det tyckas, enär undertecknad tvingades löpa gatlopp i slutet på 1970- och början på 80-talet, efter att ha skrivit en mycket kritisk, tillika medialt uppmärksammad, avhandling om hur facket gjort sig medlemsoberoende och snärjts in i de arbetsrättsliga lagarna, bakbundits och tagits som gisslan i samband med nedläggningar och avskedanden. Till och med självaste LO-ordföranden, Gunnar Nilsson, ryckte ut och fördömde.

Samtidigt som jag togs i hampan av upprörda ombudsmän och fackförbundspress som vägrade diskutera mina resultat, endast morrade om att jag ”spred söt lukt för borgarna”, var jag vän med dem som stod i ledningen för LKAB-strejken. Knappast några fackföreningskramare om man säger så, däremot förespråkare av vilda strejker. En av dem, Harry Isaksson, skrädde inte orden: ”socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende”. 

Ordförandeskapet försämrade min nattsömn, jag kände mig maktlös, stångades, drogs in i uppsägningsprocesser, kände mig medskyldig till att kolleger och vänner måste lämna sina jobb och vandra ut i otrygghet. Lägg till fackligt medvetslösa och ointresserade kolleger, det enda viktiga den egna karriären och att vara arbetsgivaren till lags.

Ett ärende fortsätter att förfölja mig, vägrar att släppa sitt grepp. En medarbetare och medlem häktades och åtalades efter att ha misshandlat sina barn. UNT skrev om det, utan namns nämnande. Arbetsgivaren övervägde repressalier, icke minst hade det ju brutits mot den förkättrade ”värdegrunden”. Haken var, att personen var muslim. I hemmet hade han praktiserat Koranenskola, och om jag förstår det rätt åkte barnen på en omgång när de inte var tillräckligt lärorika och lyssnande. Efter att misshandeln uppdagats placerades hustru och barn i skyddat boende. 

Personen vände sig till facket och bad om stöd, eftersom han fruktade uppsägning. Ombudsman och chefsjurist från centrala SULF (universitetslärarförbundet) ryckte ut. Som lokal företrädare var jag med på ett hörn, satt av förhandlingar där de senare enträget försvarade medlemmen, medan han ömsom grät, ömsom ilsket hotade med att för arbetsgivaren avslöja komprometterande saker om kolleger på högskolan. 

Arbetsgivaren backade och det hela mynnade ut i att barnmisshandlaren inte tilläts undervisa på ett tag, däremot gav man honom betald tid för kompetensutveckling, han erbjöds tillfälligtvis en bättre tjänstekonstruktion än den han skulle haft utan barnmisshandeln. En betydligt bättre tjänst än kolleger som inte klår sina barn. 

Fegheten och flatheten från alla sittningar, fruktan från arbetsgivaren och det centrala facket att framstå som främlingsfientliga, islamofobiska och rasistiska, tar jag med mig, det fortsätter att få mig må illa. Och att ingen, inte heller undertecknad, rakt ut sa: I Sverige slår man inte sina barn, inget att diskutera. Vi knep, medan den självömkande misshandlaren genom sitt gråtande och manipulerande närmast vann sympati. 

Strax före jul sedan stötte jag ihop med en av cheferna som deltog i förhandlingarna.
- Jag skulle vilja prata med dig om en sak, som plågar mig.
Blicken rädd och flackande, hon fattade omedelbart vad jag syftade på.
- Du menar väl inte här och nu?
Tablå.

tisdag 21 mars 2017

So much for creativity?











Leif Nylén, foto: Lennart Isaksson, DN

Det var många år sedan. Men plötsligt befinner jag mig återigen i det lilla huset invid vattnet i Solna, det flyter upp från det undermedvetna, bortom vilja och kontroll. En tät, cigarettröksimpregnerad, atmosfär genomsyrad av två skapande människors närvaro. Leif Nylén, mannen bakom trummorna i Blå Tåget, skrev Staten och kapitalet. Och tillbakablicken på 60-talets experimentella konstscen: Den öppna konsten (1998). Louise Waldén med stilistiskt väluppfostrade böcker.

Den framlidne Nylén skrev en gång om Eldkvarn att det var omöjligt att på förhand veta hur en konsert med dem skulle komma att gestalta sig. Antingen så dök grabbarna från Broadway i Peking upp på scenen som om de tagit sig dit med hjälp av färdtjänst, det var ryckigt och ojämnt och haltande och de kom liksom aldrig till skott.

Eller så exploderade konserten redan i inledningen, bandet dundrade i gång och därefter ångade det bara på, med frenesi och speltyngd. Men några förhandsgarantier kunde inte lämnas. Eldkvarn ena gången var inte samma Eldkvarn den andra.

Kreativiteten är ingen tjänarinna, hon tar inte nådigt och hukande order från någon, låter sig varken beordras eller administreras fram. Ibland tjurar hon och håller sig undan, men plötsligt behagar hon dyka upp, utan att man fattar hur det gick till. Det är bara att vänta, det är väl det forskarna kallar "inkubationstid". Strindberg visste det redan långt före de akademiska forskarna, när han varnade för att klistra sig kvar vid skrivbordet och envist "vrålrunka". Bättre lägga undan pennan, ta en promenad och visa kreativiteten vederbörlig respekt. I hopp om ett snart återseende.

Kanske borde biljettpriserna till Eldkvarns konserter sättas efter konsertens avslutning, när man vet vad man fick? Det innebär lägre pris för färdtjänstkonserterna, högre för den explosiva varianten.

Den förblindade, ännu vanligare på Lundells konserter, publik som betalar höga biljettpriser och jublar oavsett kvaliteten på framträdandet, har förstås aldrig tänkt den differentierande pristanken. Jag har aldrig förstått mig på denna publik, söker den något slags bekräftelse och i så fall på vad? Oföränderlighet?

Jag minns när jag sista gången hörde forne rockrebellen Lundell live, det var en augustikväll
i Ljusdal för några år sedan. Sången dränktes effektivt av kompbandet, det gick inte att höra texterna, de som är centrala hos Lundell. Publiken lycksalig ändå. Själv tänkte jag, medan jag lomhörd vacklade ut efter konserten: aldrig mer betala dyra pengar för Lundell live. Mannen bakom det famösa yttrandet: En inställd spelning är också en spelning.

Drar mig också till minnes en tämligen färsk Stoneskonsert jag såg i TV, risigt ljud och missar från Richards och Wood. Men publiken gav likafullt stående ovationer rakt igenom konserten. Tjoade och viftade med armarna.

So much for creativity?

måndag 20 mars 2017

Skriv så att folk inte förstår!















- Keep it simple!
Så löd Chuck Berry´s rekommendation. Krångla inte till det. Enkelt och rakt! Hans musik var som ett framåtryckande expresståg utmed ett blankt spår. Full fart från första kontakten med strängarna.

Efter att jag, föregått av mycken vånda och tvekan från en som vuxit upp i ett hem utan akademiska traditioner, ankommit Upsala, lärde jag mig snart, eller snarare var det väl så att det var något jag förväntades och skulle lära mig av de akademiska grindväktarna, att vad som gäller för den akademiska språkdräkten är det rakt motsatta. Det får inte vara enkelt, det skall vara så svårt och krångligt som möjligt. Svårtillgängligt och inlindat. Ett språk för de närmast invigda. Genom att använda det, markerar man att man ingår.

För mig blev det omöjligt att ikläda mig denna språkdräkt, den passade mig inte. Det var ju som att medvetet göra sig oläsbar för en bredare krets. Och sådant belönades? Signalera att man tillhörde ett slutet sällskap? En akademisk kast? Ritualerna och ceremonierna inom akademin förstärkte denna känsla.

Stilgrepp som satir och ironi - förbjudna. Blinka åt läsaren och bjuda in denne till en gemensam upptäckt. Förbjudet. Roligt? Glöm det. Klacksparkar och dragningar? Jo, om du vill avfärdas som "ovetenskaplig". Som om trovärdigheten garanterades av tråkigheten.

Jag fick rykte om mig att skriva "journalistiskt". Framförallt efter min avhandling om facket som jag ansåg skulle kunna läsas av vanliga medlemmar, de utgjorde målgruppen i första hand för mig, inte andra forskare. Att skriva "journalistiskt" gav inga pluspoäng. Utmärkande för journalister är att så snabbt som möjligt hitta pudelns kärna, komma till skott, som att i ishockey gå direkt på mål. Akademiker, däremot, reserverar och garderar sig, kommer med förbehåll, värjer sig mot klarhet och entydighet. Avhandlingen var alltför klar och entydig, det gick inte att missförstå eller feltolka den. Den var som en smocka, den träffade LO-toppen.

Sedermera fick jag höra att jag skrev "essäistiskt", inte heller det med någon positiv klang. Trots att essän är en konstform som kräver gott stilistiskt handlag. Men enligt det dominerande vetenskapsidealet skall man inte skriva essäistiskt.

Jag minns ett plågsamt "medarbetaresamtal" - ett fåneri som infördes i samband med New Public Management, avskaffandet av kollegialiteten och tillsättandet av chefer - från senare år. Jag framförde till en av dessa urusla, olämpliga chefer som gick under benämningen "Ålen": - Jag vill inte kallas forskare, jag vill kallas författare. Forskare kan vem som helst bli, men inte författare. Hans ansikte speglade ingen större förtjusning.


lördag 18 mars 2017

Ring, Rickard, ring!












Efter att poeten Robinson Jeffers mottagit ett stort arv som gjorde honom ekonomiskt oberoende, flyttade han till den amerikanska västkusten, närmare bestämt till Carmel. På den tiden en ödslig plats, inget nedslitet tillhåll för beatnicks och kändisar, turister och surfare. Jag har hyst en plan om att besöka Jeffers hus, liksom jag skulle vilja vandra omkring på det mytomspunna Berkely´s campus, men jag inser att det aldrig kommer att ske.

Jeffers, med det förpliktigande förnamnet, vände med pengar på kontot den föraktliga civilisationen ryggen, skrev vidunderlig och svindlande poesi. När jag läser kan jag omslutas av evighetskänsla, känslan av något som är större och mer varaktigt än vi människor med vår snöpligt korta stund på jorden. Känslan av oföränderlighet, enär klippor, vågor och skyar består, medan vi människor kommer och går. Vi är bara mycket tillfälliga och inte särskilt väluppfostrade gäster, utan oss skulle planeten ändå bestå. Med tanke på klimatet kanske det vore det bästa om vi bara försvann.

Samma känsla som när jag besökte vännerna Gunnar och Marianne på Capri. Att sitta däruppe på Anacapri, där de har sitt hus, och blicka ut över vågorna, på andra sidan det blå havet vulkanen Ischia. På sätt och vis en förminskande känsla, men därför inte otrygghetsskapande. Det jag ser, om jag vågar släppa in vyerna, är det som kommer att finnas kvar efter mig, vart jag däremot tar vägen, det visar sig. Men jag lär inte återkomma med en rapport om hur det är. Det är problemet med den förbaskade döden, förutom att den antagligen varar mycket länge, att ingen återrapporterar så man kan fatta ett beslut om hur förhålla sig: skjuta sig omedelbart eller härda ut och göra det bästa av jordavandringen.

När jag föreläste på Västbanken, likaså i Egypten, hörde jag talas om sådana som längtade efter att bli martyrer, Jag hade velat prata med någon av dem om varför de inte känner dödsskräck, om det nu förhåller sig så. Kanske de är skickliga på att förtränga, som alla vi andra.

Evighetskänslan kan också infinna sig varje sommar i Danmark, när vi vistas i det skimrande Krøyerland, ett ljus som ingen annanstans. Vinden som smekande stryker genom det mjuka gräset, det oceaniska Vesterhavet borta vid horisonten, aldrig tyst och stilla.

Politiken må vara för min del, det är ett avslutat kapitel. Allt vad samhällsengagemang innebär, förutom skrivandet. För det mesta kurar jag i min slitna fåtölj med datorn i knäet, går motvilligt ut för att handla mat. När den där Sjöberg äntligen ringer från Postkod, pengarna är fixade, gör jag bums en Robinson Jeffers.

Nordjylland - her kommer jeg!

Robinson Jeffers, foto: Edward Weston

torsdag 16 mars 2017

Det kommer alltid ett efteråt















Inifrån Stadsbiblioteket i Göteborg, nedsjunken i en av de bekväma fåtöljerna med datorn i knäet, skådar jag ut mot Stadsteatern. Affischer signalerar att de spelar Körbärsträdgården med den smått förbryllande eller kanske fyndigt fångande, om man är förtrogen med pjäsens handling, underrubriken Vår tid är nu. En gång var jag förtjust, för att inte säga betagen, i Tjechov. Onkel Vanja. Tre systrar. Minns uppsättningar med skickligt uttolkande skådespelare som Lena Granhagen, Toiwo Pawlo och Keve Hjelm. Vari bestod förtjusningen? I vemodet, var det den vemodiga sidan i min personlighet som anropades och eliminerade all kritisk reflektion, jag som tidigare aldrig kunde se teater utan att ha de ideologiska glasögonen på? Klassmässigt var ju dessa gestalter, socialt på nedgång och på väg att berövas det privilegierade livet, hos Tjechov ingenting jag hade något gemensamt med. Lidande överklass - who cares? Får de inte bara vad de förtjänar?

Vad med det allmänmänskliga, bortom snävt klassperspektiv? Den bitterljuva saknaden efter det som var. Sorgen över det som förändras, därmed förloras. Vägran att inse att det måste komma ett efteråt. Obönhörligt. Vi kan inte stanna i det som är.

I mer än tjugofem år har vi känt varandra, den man jag besöker på åldringsboendet i Dicksons Hus i Örgryte. Så mycket roligt vi gjorde tillsammans under dessa år. Nu är det efteråt men vi kan inte prata om det som var, minnas tillsammans och fylla i åt varandra, som när jag träffar ungdomskamrater och vi reser bakåt, både skrattar och känner hjärtat fyllas av nostalgisk värme. Den här gången är det bara jag som minns. De minnesbilder jag framkallar väcker ingen som helst reaktion, det är som om allt är bortraderat, borttaget.

När jag med tunga steg promenerar från Örgryte in mot staden, passerar Rondo där Lena Philipson spelar hela våren 2017, och Liseberg, minns jag plötsligt när Bush skulle komma till Sverige i samband med EU-toppmötet 2001 och det samlades till ett protestmöte i Göteborg. Vi gjorde ett framträdande på lördagskvällen inför en stor publik bestående av mestadels ungdomar. Efter en kort stund, när de lyssnat till oss, tröttnade de och avlägsnade sig, vände oss ryggen, vi fick ingen kontakt, det hade inte gått många minuter, de uppfattade oss som oangelägna, två gamla stofiler som satt där och surrade. I detta fall är jag glad att det definitivt är efteråt.

onsdag 15 mars 2017

Det vassa förlaget i Lilla London


I Mina delade städer avslöjade jag att jag förknippar städer med melodier, hör jag ett stadsnamn, tonar genast en melodi fram. Göteborg kopplar jag inte ihop med Håkan Hellström, skall genast tillfogas. Snarare med Sonya Hedenbratt, Nynningen och ännu mer  Nationalteatern, be mig inte reda ut varför. 

Lilla London. Kålleboda bör man däremot inte säga, om jag förstått saken rätt. Det finns gränser även för den godmodiga göteborgshumorn. 

Jag har checkat in på mitt favorithotell sedan några år, det utomordenligt trivsamma Spar i Majorna. Den stadsdel där man förr kunde se Kent Andersson vandra utmed gatorna, plastpåsen med manuskript i handen. Sedan länge tillhör han skuggorna, liksom Cederhök, Totta och andra som gjorde en kvardröjande skillnad under jordavandringen. 

Detta Göteborg, som de senaste åren skakats av gängkrig och skjutningar, tillhör mina absoluta favoritstäder och har gjort så ända sedan jag var barn. Stockholm, beläget på fel kust, har jag däremot inte mycket till övers för. Göteborg besöker jag minst en gång varje år. Förutom att vi passerar här på natten till midsommardagen varje sommar, för att ta färjan till Frederikshavn och det väntande Krøyerland. 

När Stena Jutlandica lägger ut från kajen, lättar det i sinnet. Jag längtar annexet där jag sitter och skriver om förmiddagarna med datorn i knäet, längtar höra Vesterhavet brusa borta vid horisonten, längtar låta blicken följa kretsande örnar högt uppe i skyn. 

Som student och ung doktorand i sociologi fanns det ett förlag som jag och mina radikala kamrater satte framför alla andra: Korpen. Där härskade den legendariske Gert Nilson, han som skrev en okonventionell avhandling i sociologi som det blev akademiskt ståhej omkring. Så kunde väl ändå inte avhandlingar se ut! Och vilka ämnen sedan, bland dem Hylands Hörna! Var det verkligen seriöst?

Korpen gav ut litteratur som inget annat förlag, litteratur balanserande på gränsen mellan konst och vetenskap, tankestimulerande litteratur. Och på Korpen fanns Johan Asplund, den välskrivande, litteräre sociologen. (När en kritiker en gång skrev att jag näst Johan var den mest litteräre sociologen i Sverige, glänste jag i flera dagar). Den styve stilisten, när det vanliga annars är att samhällsvetare inte kan skriva, de kan skatta sig lyckliga att det inte delas ut stilpoäng. 

När jag fick min första bok utgiven på Korpen, Eolus & Herakleitos (1993) hamnade jag i ett lyckorus. Det blev inledningen till ett mångårigt samarbete med Gert Nilson, tillika en mångårig vänskap (en mer varmhjärtad och generös vän än Gert kan man inte ha). Vi höll kontinuerligt kontakten, talades vid på telefon så gott som varje vecka, det var alltid Gert som ringde upp. 

Vi gjorde så förbaskat mycket roligt tillsammans: på Göteborgs konstmuseum, stadsbibiblioteket i Göteborg, Valand, en projektverkstad i Haga, Dals Långed, Trollhättan, Kulturhuset i Stockholm, Nollendorfplatz i Berlin - för att bara nämna ett axplock. Föreläsningar, workshops, upptåg. Många skratt. Full fart på den snacksalige och maniskt kreative Gert, som alltid. Han som förespråkade infinita spel och lekar, där man inte på förhand kan veta var man ska hamna, var det ska sluta. Livet som ett äventyr, ett konstverk, ett pågående sådant. 

Gert - den oförliknelige projektmakaren. Ständigt nya projekt på gång. Tillsammans startade vi nätverket VMEK, akronymen efter min bok om Joseph Beuys, Varje människa en konstnär, trycktes 2015 i en tredje upplaga. Vi erbjöd möjligheten att registrera sig som legitimerad livskonstnär, många passade också på att göra det.

Gert kunde inte leva utan sina projekt, det var en passionerad livsstil och det viktiga var att dra i gång dem, det viktiga inte att slutföra. Idéstadiet var det avgörande. Ingen jag känt har varit så idérik som Gert, det bubblade hela tiden. Han levde sina projekt.

Till min glädje förvaltas arvet efter Gerts tid på Bokförlaget Korpen av David Karlsson.


Ett avgörande skäl att resa till Göteborg denna gång är att besöka Gert. Men även Jan Milch, alltför självständigt intellektuell för det trångbröstade universitetet, den beläste Jan en av Guds gåvor till mig. 

Och när jag om söndag lämnar för att i juni snabbt svischa förbi: gråt inte för mig, Göteborg!