torsdag 19 oktober 2017

Självmordet är alltid onödigt

















Jag läser under stigande förtvivlan om en trettonårig flicka som tvångsomhändertagen och inlåst på en institution tog sitt liv. Lämnad åt sig själv. Övergiven. Efter att ha etiketterats som ”utåtagerande”. Jag tolkar det, i min utifrånposition, som att personalen inte lyckades upprätta en relation, själva kanske de skulle säga att de inte lyckades få bukt med den bångstyriga. 

Som om de haft att göra med ett farligt vilddjur och inte en mänsklig varelse. Därför inlåsning och isolering. Vilket ledde till självmord. Så onödigt. Ett misslyckande. En tragedi. 

Den engelske psykoterapeuten Donald W Winnicott återkommer jag ofta till, i olika sammanhang. Hans lekteori, hans objektrelationsteori, som är den korrekta benämningen, använde jag mig av i min organisationsteoretiska bok ”Själens revolt” (1988). Framförallt i ett kapitel betitlat ”Vattnet har aldrig stelnat i havet”. 

I kapitlet återfinns en dikt, klipper ur den följande rader:

Barnet leker
Inga galler har någonsin sytts
och vattnet har aldrig
stelnat i havet
Barnet leker
Det som händer nu 
har aldrig hänt förr
Barnet leker
I varje rörelse
målas det genuina konstverket

Den trettonåring som inne på en institution tog sitt enda liv var också hon en gång ett litet barn, egentligen fortfarande ett barn, som vi alla. En terapi med fokusering på den frigörande leken hade kanske, jag skulle vilja uttrycka det starkare än med det villkorande och försiktiga ordet ”kanske”, kunnat kanalisera det ”utåtagerande” beteendet. 

Göra det begripligt, det hade gått att förstå varför flickan agerade som hon gjorde, om än aggressivt och svårkontrollerat, varför hon behövde göra det. (Vi har ju alltid skäl till varför vi agerar som vi gör, om än djupt subjektiva och inte sällan svårrekonstruerade sådana.) 

Men sådana humanistiska terapier, som den Winnicott var en företrädare för, erbjuds inte inne på institutionerna. Inte utanför heller - i det omänskliga ishus som samhället blivit. 

Det finns ett annat, förvisso sympatiskt, begrepp jag också vill häfta vid Winnicott: holding. Att hålla någon, vi behöver alla hållas av någon, terapeut eller medmänniska, när vi lider eller har det svårt. Jag vill minnas empiriska studier, kan dessvärre i skrivande stund inte finna referens eller källa, som visar att även psykotiska patienter terapeutiskt kan hållas. Med lugnande resultat.

Man måste inte till varje pris, som annars brukligt är, sätta in förgörande, tung psykofarmaka. Bara för att eliminera symtom. Det går att upprätta en förtroendefull relation, en meningsfull kommunikation. I syfte att skapa förståelse och tillit. Värme och närhet. Jag ser dig och du ser mig, vi relaterar oss till varandra, det är det som är kuren. Men det kräver sin tid. 

Låt det då för guds skull ta tid! Vill jag spontant utropa.

Det gör mig gråtfärdig att tänka att det finns alternativ till att förstöra eller överge lidande och olyckliga människor, vuxna såväl som tonåringar, såväl inne på som utanför institutionerna. Självmordet är alltid onödigt. Vår skuld är därför stor.

Bild: Skulptur av Rodin


Tänka är stort men tala är större














Läser en intervju med den vassa ledarskribenten, av mörka krafter hatade Lilian Sjölund. Hennes klassresa nämns i förbifarten. Känner igen mig. Jag har själv gjort en sådan. Uppvuxen i en familj utan akademiska traditioner, båda föräldrarna med ofrivilligt avbruten skolgång. De måste bidra till försörjningen. Hjälpte inte med läshuvud i båda fallen.

Upsala och universitetet blev det för min del, hade inte ens fyllt nitton, knappt torr bakom öronen. Mer eller mindre ovilligt knuffad dit av människor i min omgivning som bättre än den vankelmodige förstod vad som var bäst för honom. Jag vågar inte ens fundera på vad det annars blivit av mig. 

Universitetet, en främmande och skrämmande värld. Konstiga uttryck, rena kinesiskan. Vågade inte fråga någon vad de betydde. ”Seminarium.” ”Akademisk kvart”, ibland stod det bara ”dk”, vilket betydde dubbelkvart. 

Jag, alltid ute i god tid, vankade nervöst av och an i det gamla vördnadsbjudande universitetshuset efter att det angivits ”18 dk” på schemat. 

På plats med anteckningsblock och kulspetspennor i en av farsan ärvd portfölj redan 17:30. Det ekade ödesdigert i lärdomens palats. Allt svettigare blev jag, tyckte förbipasserande människor tittade på mig med vad jag uppfattade som överlägsen blick, identifierade katten bland hermelinerna. 

Kände mig dum. Minst sagt. Mindes vad jag hört om de italienska partisanerna under andra världskriget. De brukade varna varandra: - Dum går först. Men det menades att i strid gällde att hålla nere skallen för att inte träffas av en kula. 

Mer än en gång umgicks jag med planer på att ge blanka sjutton i alltihop och sätta mig på tåget norrut. Till det trygga och välbekanta. I skuggan av Verket. Morsans omsorg och utsökta kåldolmar. Slippa illasmakande kalops på burk. Krypande vantrivsel. Fly kulturchock. 

Det blev, om sanningen skall fram, en och annan burköl om aftnarna i det lilla rummet i studentbaracken på Villavägen. 

Tunghäfta första tiden. De andra studenterna så förbaskat pålästa och argumentationssäkra. Frimodiga och offensiva. Ivriga och entusiastiska. Kände mig liten och oförmögen. Vågade inte yttra mig, fann inte de passande orden. Rädd för att avslöja mig. 

Devisen lyste i eldskrift framför mig, om att tänka rätt är bättre än att tänka fritt. Kunde drömma mardrömmar om den. 

Jag hade ju aldrig fått lära mig att tänka. Uppfostrad med det järnhårda brukssamhällets kategoriska sanningar som inte fick ifrågasättas. Det hette om man frågade varför: Det bara är så. Punkt slut. Disciplineringsanstalten, det tillplattande Sandvikens Högre Allmänna Läroverk med sina Caligulas i lärarkåren, gjorde inte saken bättre. 

Men så bestämde jag mig för, minns inte exakt när eller hur det gick till, att nu skulle jag ta mig f-n läsa på! Slut på undergivenhet och ligga lågt. Började storläsa, något jag sedan ägnade mig åt i många år. Slukade böcker som ingen annan. 

Bakom bildningshunger döljer sig ett ädelt motiv, kunde man tro. Inte i mitt fall. Mindervärdeskänslor och avundsjuka, inget annat, drev mig att läsa så ögonen blödde. Och jag kom att bli satans beläst, jag lovar. Ingen kunde slå mig på några fingrar.

Bra erfarenheter ha med sig från Upsala. När jag så småningom kom att undervisa, stördes jag av studenters tigande. Kände igen mig själv. Orkade inte med det. Uppmaningen blev: Prata först och tänk sedan! Studenterna småskrattade generat. Men stämningen blev bättre. 

tisdag 17 oktober 2017

Terapi som befriar






















Middag häromaftonen tillsammans med A på en trevlig liten italiensk restaurang granne med tunnelbanestationen Dahlem-Dorf i Berlin. A har precis påbörjat ett masterprogram, Internationella relationer, på Freie Universität beläget i Dahlem. Deltagare från olika kontinenter. Skiftande bakgrund och ålder hos deltagarna. 

Onekligen produktivt för gruppdynamiken denna heterogenitet. 

Hon berättar att rollspel används som en pedagogisk metod. Krävande och svårt, men definitivt självinsiktsskapande. Kanske bättre säga: självinsiktsunderlättande. Man tar steg på vägen. 

På mina ledarskapskurser, saliga i åminnelse, hände det att studenter bad mig, uppfattad som expert på området, att förklara vad som utmärker ett gott ledarskap. Jag svarade alltid: Om du känner dig fri, råder ett gott ledarskap., Det handlar definitivt inte om karismatiska ledare, många fascineras nämligen av just dessa, de till synes starka ledarna. Både kvinnor och män. 

Men effekterna av ett sådant ledarskap, förförande och bländande och kanske berusande, är förminskning och infantilisering av medarbetarna. Det kanske bästa exemplet relationen mellan Adolf Hitler och Albert Speer. Ett slags fader-son-relation. 

Iakttagelsen om vad som händer, ännu mer vad som inte händer, under ett karismatiskt ledarskap kan generaliseras. Ingen vuxen till vuxen-relation blir möjlig. 

Ledarskap skall per definition, enligt min mening, vara frigörande, förmedlade jag till mina studenter. Med utrymme har du chansen att öka din förståelse av dig själv, både i grupp och inför ett eventuellt framtida ledarskap.

Glöm aldrig: ledarskap är först och främst självledarskap, att leda sig själv. Det börjar där. Med dålig självförståelse blir det svårt att praktisera ett sådant ledarskap. Kan man inte leda sig själv, kan man heller inte leda andra. Utan tillräcklig självinsikt utgör man i ledarskapsposition en fara för sin omgivning. 

Man tar omedvetet ut frustration och annat på medarbetarna, projicerar och överför. Agerar blint. Jag har själv flera erfarenheter av rena psykopaterna som chefer. Vandrande katastrofer. Arbetsmiljöfaror. Fattade det inte själva. Kroppspråk som varslade, men det uppfattade de inte. Ingen spegling av uppförandet, de var instängda i sitt eget impulsiva agerande. 

Under middagen kom vi in på just detta med spegling och hur viktig den är. Vi behöver speglas. Också för att bättre lära känna oss själva bättre. ”Utan spegling och feedback dör vi.” En av mina favoritsentenser. Det gäller både i privata och professionella relationer. Undvik eller lämna sådana relationer där du inte speglas. 

Osökt går associationen till den förhärskande, populära diagnoskulturen inom psykiatrin. Diagnosen gör ingen fri. Diagnosen speglar inte vem du är. Tvärtom. Diagnosen låser in och skymmer. Diagnosen naglar fast dig utifrån. Du blir den diagnosen säger att du är, du förminskas och förenklas. 

Diagnosen bestämmer, berövar dig det som är unikt hos dig, din subjektivitet. Det som är du - i all din komplexitet och stundom gåtfullhet. 

Men vem är du? 

Vägen till självinsikt är lång och inte utan smärta. Men den är möjlig att påbörja. Men inte med neuropsykiatriska diagnoser eller den ytliga terapiform som går under namnet KBT och reducerar människan till observerbart beteende och inget mer. 

Det finns terapiformer som befriar och innebär att du kan börja gå den långa, mödosamma vägen till en bättre självförståelse. Former under beteckningen psykodynamisk psykoterapi.

Lästips:
L Ekstrand, ”Själens revolt. Människan i organisationen”, Studentlitteratur 1988
L Ekstrand och M Wallmon, ”Tänk dig ha Zlatan i ditt team - projektledning kan vara som att coacha Milan”, i Projektvärlden nr 4 2011

måndag 16 oktober 2017

Och så insändarna!




Morgontidningens pappersedition läser jag alltid bakifrån. Börjar med tevetablån. Efter att C More införskaffats är det mycket att hålla reda på. Alltför mycket. Jag stryker för det jag fastnar för med penna, skickar påminnelser via mejl till mig själv så jag inte missar något. 

En hel del sevärda filmer på Se Mera. Senast ”Black Mass” (2015), based on a true story. Skurken och mördaren Bulgers framfart i Boston. Bulger förnämligt spelad av Johnny Depp. Porträttlik. 

Men mycket skräp bland C More-filmerna. Jag saknar framförallt tyska filmer. För mycket amerikanskt och svenskt i utbudet. Det sistnämnda vill jag inte betala för. Om det inte är Ruben Östlund. 

Brynäs matcher som jag ser på C More, sitter klistrad vid skärmen och vilda hästar kunde inte dra mig därifrån, har jag inskrivna i min almanacka så dem behöver jag inte speciellt markera i tidningen. 

Och så dödsannonserna. Studeras noga. Morfar började alltid med dessa. Skojade: Jag måste ju se om jag skall knalla ned i Verket. Eller om jag stämplat ut för gott och är fri. Mormor tyckte aldrig det var roligt. Inte skämta om döden!

En bra dag noterar jag få fyrtiotalister i annonserna. I bästa fall ingen, enkom mycket gamla som gått hädan. Den ofrånkomliga döden därmed på betryggande avstånd, någonting långt borta. Annars sätter jag bara i gång och räknar: Hm, 74 när han gick bort. Sex futtiga år från där jag är nu. Det är ju ingenting. Och så är den dagen förstörd. 

Insändarna ett måste. Folkets röst. Jag ansökte en gång om forskningsmedel vid den regionala högskolan i länet där jag bor för att studera det svårfångade sociologiska fenomenet tankefigurer, dessa inre regissörer som styr hur vi människor tänker, i Gävleborg. Insändarna viktigt material därvidlag. Inte beviljades jag några pengar! 

En sipp professor i pedagogik, eller om det var i något annat av de akademiska disciplineringsämnena, sa nix. Hon är från Upsala och har väl aldrig funderat på det här med tankefigurer och deras vikt som studieobjekt. Fast hon borde.

Jag vill minnas att hon hängde upp sig på att jag avsåg, vilket jag heller inte stack under stol med, beträda upptäcktens väg. (I den vetenskapliga metodlitteraturen skiljer man mellan bevisets och upptäcktens väg.) Lite som kommissarie Maigret med sin fritt omkringströvande antimetod. Ledtrådar som plötsligt dyker upp, där man kanske minst anade det. Gäller vara observant. 

Skumt, menade samma professor. Luktade vad hon nedsättande kallade nyfikenhetsforskning.  Skumt. Man måste veta vad man är ute efter. Annars ingen forskning värd namnet. Trivialitet slår kreativitet i forskningssammanhang. Bekräfta det vi redan vet viktigare än att upptäcka sådant vi inte visste. (Och trivialiteter skall tydligen skattepengar gå till!)

Horoskopet. Närmar mig med spänning, hur kommer dagen att arta sig? Stämmer för det mesta, nästan kusligt träffsäkert, in på mig som person, född i vågens stolta stjärntecken. Bästa tecknet av dem alla. Jag följer alltid den vägledning som horoskopet ger. Vågar inte annat. Uppmanas jag lilla lågt, ligger jag lågt. 

I dag, måndagen den 16 oktober, får jag veta av horoskopet att det är ”ett utmärkt tillfälle att starta upp någonting”. Och jag beordras: ”Rådgör med andra”. Grunnar på vad och med vilka.

Vad med e-tidningen? Absolut. Men hur läser man den bakifrån? 

lördag 14 oktober 2017

Auf Wiedersehen, Berlin!





















I eftermiddag lyfter planet från det Tegel som enligt planerna skall läggas ned för att ersättas av den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg, den heter även Willy-Brandt-Flughafen, som i flera år väntat på att öppnas, med Skriftställaren ombord. Något har allvarligt gått fel med den nya flygplatsen. Öppnandet skjuts hela tiden framåt. Datum anges, för att sedan överges. 

Höll jag fortfarande på med ämnet Projektledning skulle jag fördjupa mig i varför detta stora projekt verkar ligga på is. Tyskar brukar ju vara styva på att fixa dylika, komplexa projekt. Ta bara glaspalatset Hauptbahnhof, rena ingenjörsmästerverket. Berlin-Brandenburg är ett mysterium.

Det har, wie immer, varit produktiva Berlindagar med kreativ laddning. Det är något i atmosfären som laddar mig som ingen annanstans. Som i visan om den magiska Berliner Luft. Höll i hastigheten på glömma Krøyerland, där laddas jag också. Även i Durban för all del. 

Det bästa för Skriftställaren vore att pendla mellan Berlin och Tversted, göra en Thomas Bernhard. Det sägs att österrikaren, för övrigt Skriftställarens favoritförfattare, rastlöst pendlade mellan stad och land, väskan aldrig uppackad. 

Det händer titt som tätt att människor jag känner och som skall begå sin jungfrutur till Berlin frågar mig vad de skall eller bara ”måste” se. Kryptiskt brukar jag svara: Se så lite som möjligt! Vad jag menar är att det bästa är att strunta i checklista, bara ge sig ut på gatorna och insupa atmosfären. Strosa med vidöppet sinne. Låta Berlin sjunka in.

Men det är klart. Till den plats där Bunkern låg bör man nog ta sig. Har man sett filmen ”Undergången”  om de sista, kaotiska dagarna i Berlin strax innan Hitlers självmord förhöjs upplevelsen. 

Filmen ”Er ist wieder da” går också an. Baserad på en bok med samma namn som blev en storsäljare i Tyskland. Bearbetningen och fascinationen upphör aldrig. I boken återuppstår Hitler och blir en medial succé.

Det kan också vara värt att ta U-Bahn till Bernauer Strasse för att skaffa sig en bild av hur det såg ut när den absurda muren, den ”antifascistiska skyddsvallen” som Honecker och kompani sa, delade Berlin och skiljde människor åt.

Även skönheter åldras. Eller snarare som i Berlins fall förändras. Gentrifiering av tidigare slitna, nedgångna öststadsdelar. Även en sådan som Friedrichshain om vilken västberlinare nedlåtande sa att där vill väl ingen bo! Spekulation i fastigheter. Folk köper men tänker inte bo i förvärven. Köper för att hyra ut och göra sig en hacka. Myndigheterna funderar på hur få stopp på detta oskick.

Mot bakgrund av bostadsmarknaden utgör Berlins alla uteliggare, även de av det obarmhärtiga livet tilltufsade tiggarna på U-Bahn, en skam för stadens makthavare. 

Auf Wiedersehen, Berlin! I vår kommer jag åter, lita på det. (Men inte med ”mitt” Air Berlin som gått i konkurs, stora delar av företaget köpt av Lufthansa.) När lindarna, även om många huggits ned med anledning av ett tunnelbanebygge, står gröna. Och Spree glittrar. Kanske skriver jag klar min kärleksroman ”Berliner Kinder” som anropar mig inifrån datorn.

Du knep mitt hjärta, Berlin. För många år sedan. Förälskelsen blev livslång kärlek. Romanen handlar även om det. Kärleken till en stad. 

torsdag 12 oktober 2017

Döden en inneboende att avhysa


























Medan hösten sänker sig över Berlin sitter jag djupt koncentrerad och begrundar bilder Erling Öhrnell mejlat mig. Bilder som skall ingå i den kommande gemensamma boken ”Döden 31 sortier”. Avskalade bilder som träffar direkt och obehagligt berör. Lite skrämmande bilder. Nakna och avsminkade, utan försoning. 

Det som återstår, det enda, när masker och beklädnader fallit av. Människan utan hud och förställning. 

Jag tänker medeltid och dödsfokusering. Letar fram Hans Holbeins ”Der Totentanz”. Med döden som finns överallt. Hans bilder rymmer samhällskritik. Ingen undgår döden. Den sträcker sina beniga händer efter såväl herre som dräng. Makt, pråleri och skryt - bosch, bara bosch. Fåfänglighet. Allt är fåfänglighet och förgänglighet. Vanitas. 

De senaste månaderna har döden funnits mer än annars i mitt medvetande. En sinnets inneboende som jag vill avhysa. Skrivandet av sortierna, att gå in i dem, framkallade en dödens närvaro som sällan annars. Till och med när jag befann mig i mitt älskade Tversted, mitt skimrande Krøyerland invid Vesterhavet. 

Inte ens den välsignade platsen fredad från dödens kalla skugga.

Jag har sjunkit ned i en sinnesstämning som jag inser att jag måste bryta. Livsdagarna förmörkas. De dagar som förflyktigas, aldrig komma åter. Den nära vännen Gert Nilsons bortgång i somras förstärkte den svarta känslan. Man är aldrig riktigt beredd på vad man kommer att känna när människor man håller av försvinner. Det låter sig inte förutsägas. Sorgen klappar till. 

Om döden pratar vi sällan. Många vill inte tänka på den, önskar förtränga och förneka. Schasar bort ämnet om det är väg upp på dagordningen. Många, kanske de flesta, vill inte prata om sin kommande begravning. Hur den skall utformas. De efterlevande tvingas därför till gissningar om den dödes eventuella sista vilja. 

En av de starkaste böcker jag någonsin läst är Peter Nolls ”Den utmätta tiden”. Jag har redan nämnt den i en tidigare text. En bok skriven av en dödsdömd under hans sista månader i livet. Han vet att han skall dö. Han har erbjudits men tackat nej till omänskligt hård, kirurgisk behandling mot cancern i urinblåsan. 

Han uppmanar sig själv som aldrig förr: Lev nu din utmätta tid! Och utmätt är ju allas vår tid. Nolls livskänsla förstärks. De sista månaderna blir paradoxalt nog de bästa i hans liv. Han fyller det Heidegger benämnde ”dasein” (att vara här, existera) med ett fördjupande innehåll.

Så vill jag också använda döden: förstärka min livskänsla, ta vara på min livsdag. Ta vara bättre på den. Leva, inte bara vegeterande överleva. Det är inte lätt. Ny sats måste tas varje morgon. Men nödvändigt. Jag vill ur mitt dämpade sinnesläge. Vara lycklig över de dagar jag får till skänks. 

Domaren som dömt en person till ett långt fängelstraff blir uppringd av samme person och hotad av en väsande stämma: ”Du skall dö!” Inte skrämmer det domaren som lakoniskt replikerar: ”Ska inte du det, då?”

När min syster inte hade långt kvar att leva och hon visste det mycket väl, frågade jag henne vid ett tillfälle om hon inte var rädd för döden. En rättfram fråga som kunde blivit ångestskapande i hennes svåra situation. Men hon svarade bara lugnt och samlat att hon inte var rädd. Och gav ett mycket trovärdigt intryck som imponerade på mig. 

Jag ser hennes resoluta ansikte framför mig. Varje dag.

Bild: Partykungen.se