söndag 17 december 2017

Oh! Carol, I am but a fool

Jag har fått två nya favoriter på Netflix: Rob Brydon och Steve Coogan. Bekantskapen inleddes med The Trip till norra England. Den följdes av The Trip to Italy. Och nu senast The Trip to Spain. Sex avsnitt i varje omgång. Snart dags se alla i repris! Och i ett streck. Som hängiven, osynlig medpassagerare i baksätet.

Michael Winterbottom regissör. Konceptet kunde tyckas väl enkelt. En kulinarisk roadtrip. De två kompisarna bilar runt till olika restauranger och avnjuter krångliga menyer, rätter grabben från Bruket aldrig hört talas om, till hårresande notor. Avundsjuk på denna roliga vägtur blir man, onekligen. Varför leva detta korta och enda liv annorledes och i tristess? Men stålarna fallerar dessvärre i Skriftställarens fall. 

Det som gjort dem till mina absoluta favoriter är deras imitationer av Michael Caine, Anthony Hopkins, Mick Jagger och Marlon Brando. För att bara nämna en handfull av alla celebrities som passerar revy.

Jag har vikt mig i skratt. Rob och Steve är förbålt skickliga i sina imitationer. Till saken hör att Caine och Hopkins räknar jag in bland mina favoritskådespelare, Caine som urless professor i Educating Rita är oslagbar. Båda sätter de - på pricken. Elakt, men kärleksfullt. 

De imiterade torde känna sig smickrade, fattas bara annat. Möjligtvis inte Mick Jagger, de antyder nämligen att han sprattlande rör sig som han gör för att driva ut gaser. 

Den pågående dialogen Rob och Steven emellan är rena klapp-klapp-hockeyn i Gavlerinken: rapp och kreativ. Rob något snabbare på skridskorna. Som bäst är de när de, till synes småtrötta på varandra, gnabbas och fäller kommentarer typ: Snackar du Walesdialekt eller håller du på att få en stroke? 

De leker. Och så skall förstås livet levas. Lekande. Vad var det Schiller sa? Människan är människa enbart när hon leker. Och det illustrerar Rob och Steven. Gravallvarets stunder utgör undantag, medan det infinita - min framlidne vän Gert Nilson brukade använda det uttrycket - lekandet pågår

De betraktar platserna de besöker genom filmer de kan utan och innan och som spelats in på samma platser. Utan associationerna till olika filmer vore platserna stumma. 

Tanken går osökt till mina tonår på Smedsgatan (alla gatunamn i den lilla staden med mer eller mindre direkt anknytning till produktion och Verket) i Sandviken. Popen, sextiotalsmusiken. Jag levde mitt liv genom popmusiken. I glädje och sorg. I förälskelser och när det gjordes slut. 

Min mamma, irriterat utifrån köket och grytorna: Lars, kan du då sänka lite!? Oh! Carol, I am but a fool. Från grammofonen upphängd på väggen i mitt pojkrum, som det hette. Caramia why, must we say goodbye. Each time we part, my heart wanna die. Och jag sjöng med. Bultande eller krossat hjärta. 

Dessa skälvande tonår, som rusade förbi men sjönk ned i minnesdjupet, var tonsatta. I bakgrunden alla poplåtarna. Alltid. Utan dessa hade livet varit färglöst och banalt, en enda väntan på ingenting. Tonlöst i en bokstavlig mening.

You´re so young and beautiful, and I love you so. Om sanningen skall fram, hyste jag en förkärlek för det sentimentala, det smöraktiga. Men låg lite lågt med det gentemot grabbarna i det band vi bildat. Lite av smyglyssning när de inte var i närheten. För att tråna - och gråta. Dörren till pojkrummet ordentligt låst. Nyckeln omvriden två gånger. 

Bildjournalen var manualen för hur vara klädd och klippa, snarare låta bli, håret. Skepparkavaj, lång halsduk virad runt halsen. Röd polotröja. Allt inhandlat på Snabbekiperingen, där farsan kände ägaren och kunde förhandla fram ett bra pris.

Håret kammat i snedlugg. Inte särskilt långt. Men morsan och farsan tjatade om att jag måste klippa mig och se ut som folk. 

Ett tag bar jag solglasögon, om så gråväder rådde och solen gömde sig bakom moln. Jag ville vara cool. En outdrop. Mods. När jag en gång hörde Barbro i samma klass skratta åt mig bakom min rygg, lade jag genast bort dem. 

fredag 15 december 2017

Att våga börja sörja

Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade. Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit
Vi är inte skit

Orden hämtade från Göran Sonnevis diktsamling Det måste gå från 1970. Utgiven året innan jag förlorade min far, jag hade inte hunnit fylla tjugotvå, i flera år hade han varit sjuk i leukemi. Vi hade svårt att prata otvunget med varandra. Uteslutet att vi kunde ha sagt till varandra, att vi älskade varandra. 

Jag minns när jag vid ett tillfälle rakade honom, han hade inte långt kvar. Han klarade det inte själv, för skakig på händerna. Plötsligt möts våra blickar i badrumsspegeln. Stilla börjar han gråta, tårarna faller ned över mina händer. Men ingen av oss säger något. Förutom det som står i våra blickar.

Jag har vid ett flertal tillfällen citerat Sonnevi, hos honom fanns en politisk underton. Det har skett vid begravningar, men då fritt ur minnet och inte ordagrant.  Med just betoning på att de människor som finns här, de är de enda som finns. 

Det finns inga andra. Med skavanker och livets ärr. Älska mig, för den jag är. Som Ainbusk Singers sjunger. 
Alltför lätt försumma berätta för dem som dagligdags omger en, och som man sliter tillsammans med i vardagen, att man älskar dem. Sedan blir det för sent. Regeln borde därför vara, att man aldrig kan säga det för ofta. Och alla vill vi höra, att vi är älskade. Så, säg det så ofta som du bara kan! Slösa!
En efter en går de ifrån oss och lämnar isande tomrum. Vi ville så gärna behålla dem och vi försöker ofta med olika, mer eller mindre tvångsmässiga, medel att göra det. Fast det är omöjligt. Men vi gör oss blinda för våra egna handlingar. 

Psykoanalytikern Julia Kristeva (bilden ovan) har skrivit om detta, när vi vägrar att släppa den döda. Vi kannibaliserar på den bortgångna. Det är hennes uttryck. Använder den döda för egoistiska syften, vi gör vinster på det. Något vi näppeligen skulle tillstå. 
Kristeva menar att vi måste våga börja sörja. Men att sörja är att acceptera, bekräfta att den man älskar är borta. För alltid. Sorgens fas kan vara livslång, smärtan bestående. Men i sorgen tillåter vi den döda att vara avskild från oss. Släpper henne fri. 
Det brukar heta, som en vag tröst, att tiden läker alla sår. Och att man kommer över allt. Man går vidare, ett annat slitet uttryck. Måhända är det så.  Men jag vill reservera mig: kanske kommer man över nästan allt. Man går vidare, men det blir aldrig mer som förut.
Detta år har jag förlorat två människor, en av dem alldeles nyligen, som betydde - oprecist ord - mycket för mig. Båda med en plats i mitt hjärta. Ännu har jag inte börjat sörja. Jag ser dem båda tydligt framför mig. Hör deras röster. Skratt.  
Dagen kommer, när jag måste acceptera att de är borta. För alltid. 

torsdag 14 december 2017

I texten höra rösten

Det finns skribenter som när man läser dem, hör man omedelbart deras röst. Det är som om de framförde texten muntligt, att man hade det privilegierade nöjet få uppleva en privat uppläsning. Texten låter sig helt enkelt inte läsas utan den beledsagande, karakteristiska rösten. 

"Det jag lärt mig av människorna i Västervåla är mer än vad jag hade kunnat lära mig av flera år vid ett normalsvenskt universitet." Västeråssonen Lars Gustafsson, lätt docerande och knarrande röst. Ett stänk av charmfull retlighet. 

Den permanent illojale, överväldigande encyklopedisk i sitt vetande: Jan Myrdal. Myndig och dikterande röst. Säg inte emot mig, säger jag. Som Thor Modéen upprepade i sina filmer. 

Om det är någon som skriver texter som inte inbjuder till att jama med, är det Myrdal. Texter man måste arbeta med, så det knakar i skallen.

Och, med skammens röda kinder, vill man genast knalla i väg till närmaste bibliotek för att läsa på om 1500-talets tyska bondekrig och hur de förklarar samtiden. Man känner sig inte dum, men obildad. Och uppmanad göra något åt det. 

Ingen regel utan undantag.  Förre kulturedaktören på Gefle Dagblad, den legendariske Björn Widegren, ett exempel på detta. Inte hörde man hans dånande stämma, som kunde genomtränga väggarna nere i det forna tidningshuset, i texterna! 

En mäktig stämma som en gång räddade honom från att drunkna, när han gick genom isen. Det hördes över hela Hälsingland att han var i nöd och måste undsättas. Stämman räddade honom.

När han skrev, och han skrev faktiskt bra, intellektualiserades han. Även om det förvisso hände, att han tog med sig folktribunen in i krönikorna. Han måste ju leva upp till det envisa rykte han byggt upp som Busige Björn, det personliga varumärket. Gävles kritiska samvete i det offentliga samtalet. 

En gång hörde (!) jag honom på Stadsbiblioteket i Gävle. Öppningsorden inför en förväntansfull publik: Jag anar att ni vädrar blod. Jag skall göra mitt bästa. 

Sanna Wikström var, så fruktansvärt sorgligt att tvingas använda imperfekt, länge knuten till samma kulturredaktion. Utanför texten nyfiken, livlig och kroniskt ungdomlig i orubblig vägran att stelna, jag säger det utan att vilja vara patronizing. Rörlig och öppen. Världen ny varje dag. Skrattet aldrig långt borta. 

Texterna inte sällan snirkliga och på väg någonstans, utan att man riktigt kunde säga vart. Bildrika. Sanna var konstnärligt lagd, visuellt lyhörd och med ett gott omdöme. Det demonstrerade hon i texterna. Därför hon kunde skriva så bra om konstnärer, skrev som ingen annan. Med en djup kärlek till bilden. 

Hon sa en gång till mig: Jag är bildmänniska, du är ordmänniska. Men det stämde inte i hennes fall, även orden tillhörde henne. Jag tog hur som haver åt mig och lade vinn om att avakademisera mina texter, med ordbilder försöka få dem att leva.  Sanna verkade ju född med denna talang. 

Alla älskade inte henne. Det fanns särskilt en chefredaktör som retade sig på Sanna, hennes stil och person. En som själv inte kunde skriva. 

Det krävdes att man läste Sanna på hennes egna villkor, hon var egen som stilist. Vad hon än skrev om, satte hon sin särprägel. Hennes signatur omisskännlig. 

Nu när hon, till min och många andras bottenlösa sorg, är borta kommer det att bli omöjligt att läsa något av henne, utan att höra hennes röst och omedelbart se henne framför sig. Det kommer att göra ont. Länge. 

Det är sannerligen inte alla förunnat att kunna skriva så personligt som hon gjorde. Jag vet att hon ett tag hyste akademiska planer, i konstvetenskaplig riktning, hade nära kontakt med en professor i ämnet konstvetenskap. Tack och lov att hon inte kom till skott med detta! Stilen hade riskerat att skadats. 

onsdag 13 december 2017

Skall coachen bli lagchef?

Brist på sjuksköterskor, poliser och lärare. Men två yrkesbeteckningar frodas och växer i Sverige: strateger och specialister. Liksom för terapeuter krävs ingen legitimation. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att träffa personalspecialister. Man kunde i sin enfald inbilla sig att de var specialister på personal, vad nu det skulle innebära. Sällan. 

Jag fick aldrig klart för mig vad det speciella bestod i. Vad som berättigade till utmärkelsen specialist. Om man bortser från att de var specialister på att klanta till det och inte kunna lösa något. Antar att det handlade enkom om att få upp lönen till oförtjänt hög nivå. 

Fånig beteckning i detta sammanhang, specialist. Däremot förtjänar min vän Hans på Akademiska Sjukhuset, onkolog och lymfomkunnig som få i Europa, att heta specialist. Han är ju det.

På högskolan stötte jag även på figurer som på visitkortet präntat utvecklings- och kvalitetsansvariga. Ogräs i organisationen. Totalt onödiga. Resursstjälande. Enär pengarna borde användas i kärnverksamheten.

 HR-chef heter det numera, om inte HR-direktör. (Kommunikationsdirektörer hittar man dessa tider även inom offentlig sektor. Direktörer i offentlig sektor, har ni hört något så tokigt?) Personalchef skall det förstås heta. 

Apropå chefer är det, som bekant, en kategori som sedan länge växer i numerär. Nästan som en lavin. I hela samhället. Även på universitet och högskolor. Med självgående, dugliga  medarbetare. En plats där chefer borde vara bannlysta. Men liksom ett virus tar de sig in och förgiftar verksamheten.

Snart avskaffas väl tränarna och coacherna inom hockeyn också, på grund av otidsenlig titulatur. Och tituleras lagchefer. Nå, ingen risk. Hoppas jag. 

Dåliga chäfer finns det, som vi också vet, gott om. Tretton på dussinet. Bortsett från den formella beteckningen chef, är dåliga chäfer ett begrepp med ett led för mycket. Det räcker med att säga chäfer. I mina ögon är en chäf alltid något dåligt. Det finns inga bra chäfer. Per definition omöjligt. 

Solklart: chäferna utgör det största arbetsmiljöproblemet. Ett onödigt hinder. Plågoandar. Stjäl energi, lust och motivation. Varje dag. Organisationerna läcker. För mycket kraft går åt till att övervintra från medarbetarnas sida, stå ut med nedbrytande figurer, värja sig. Kraft som i stället kunde och borde läggas på verksamheten. 

Arbetsmiljöproblem. Även hälsoproblemsorsakande. Med skador på längre sikt. Livshotande. I värsta fall kan det leda till självmord, jag har exempel på detta. Onödig död. Det gör mig ursinnig. 

Men ansvariga slipper alltid undan. Chäfer gör det. Tvärtom belönas de. Fallskärm, avgångsvederlag eller pensioner. Hålls skadeslösa.

Min morfar sa alltid: Man får inte vara dum, för då kan man bli bas. Tja, på ett sätt riktigt. Dumhet krävs - eller i inte alltför sällsynta fall en psykopatisk sida. Men å andra sidan medför det vissa pekuniära och andra förmåner, att kalla sig chef.  Att oanfäktad åka i en gräddfil. Och det är ju inte så dumt.

Bilden: Tommy Sjödin, headcoach i Brynäs IF

måndag 11 december 2017

Den sista grisen?

Horace Engdahl hörde jag talas om för första gången för många år sedan. Det ryktades om ett kulturellt underbarn i kungliga huvudstaden och att litteraturprofessorerna ville förläna honom akademiska utmärkelser på sidan om de vanliga karriärvägarna. Enkom för att denne unge man var så exceptionellt begåvad. 

Skröna? Jag vet inte. Kanske bara rykten. Kanske personal branding från någon eller några. För att den upphöjde skulle ta sig in på det litterära fältet. Och ett namn inbringandes ett ansenligt kulturellt kapital skaffade han sig snart, förvisso.

Jag tog sedermera del av Knut Ahnlunds verbala utskåpning. Ett rent mord i ord på en uppburen, till synes redan oantastlig. Ahnlund drev tesen att Engdahl skrev ytterst obegripligt. Måhända hade den senare ohjälpligt trasslat in sig i sin teoretiska snårskog och inte kunde ta sig ut. Vad jag vet, försvarade sig aldrig den upphöjde mot Ahnlunds beska, för att inte säga ilskna, utfall. 

Det kändes som om Ahnlund innerligen tröttnat på akademikollegan. Nu fick det vara nog, Ahnlund orkade inte längre hålla masken. Bakom obegripligheterna var kejsare Engdahl naken. 

Kulturprogrammen i tv, de fladdrigt redigerade strövtågen på europeisk mark med uppsökandet av skimrande platser, tillsammans med Liv Strömquist var lustfyllda och jag satt som klistrad vid rutan. Härligt dryg och docerande var Engdahl. Besserwisser och Bror Duktig. Men skam att säga njöt jag av hans elitistiska performance.

Klart man skall skilja på text och person, hålla sig uteslutande till den förra och inte blanda in författarpersonlighetens eventuella defekter. Men svårt att låta bli, när bilden av Svenska Akademien och dess ledamöter rämnat. Jag har fått en annan bild av Horace. Han har ramlat av sockeln. Och det påverkar mitt läsande av honom. Sorry to say. 

Meningar som förr kanske hade livat upp, känns plötsligt bara fåniga och pompösa: "Av alla känslor som man kan förstå är den löjligaste den att hata de rika." (Den sista grisen, s. 180)

Den senaste tidens avslöjanden om Svenska Akademien lämnar, i mina ögon, inte fri lejd för intelligensaristokraten, de solkar ned även honom. Lägenhetsaffärer. Pensioner. Skyddandet av den så kallade Kulturprofilen, Engdahls kompis, som den senare försökte fixa livslångt stipendium till. Som om jäv icke funnes i de pudrade salongerna. 

Glansen flagnar. Kanske är, hur låta bli att tro något annat, den gode Horace likadan som alla andra när möjligheten öppnar sig för att berika sig själv. Och fingrarna dras till syltburken, stipendierna och det goda livet. I skydd av Akademiens etablerade anseende och förtroende. 

Det gäller ju för aristokraten att slippa det trista liv många medmänniskor som har det knapert lever: "Jag avskyr människor med dålig ekonomi och gör mitt bästa för att undvika dem." (Den sista grisen, s. 82)

Kanske levde Horace salig i sin tro att han var bortom granskning och upptäckt, skyddad i en finkulturell gräddfil. I den egocentriska inbillningen att han lyckats med sin personal branding och gick fri. 

I akademiledamoten, bakom fracken, ropar en liten gosse som vill bli hämtad på kindergarten: "Jag är rädd för att glömmas bort." (Den sista grisen, s. 96)

"Kvinnor ser aldrig så dumma ut som när de tror att de förstår det som en man inte förstår om sig själv."  (Den sista grisen, s 267) Ebba Witt-Brattströms inifrånskildring i bokform av äktenskapet med Horace, vittnesmål om fula ord och fysisk brutalitet, har jag hört andra tala om. Jag har inte läst hennes bok. 

Jag läser, kulspetspennan redo för understrykningar, aforismsamlingen Den sista grisen. Engdahl är en styv stilist. Inget tvivel om detta. Men det blir tjatigt i längden, jag tråkas ut. Och stilen är inte befriad från nästan hårresande plattityder. På sina ställen är kejsaren naken, för att hänga på Ahnlund. 

Texten lever inte, för det mesta. Jag saknar kött och blod - bortom egocentriskt poserande och formuleringsmekanik. Plötsligt infinner sig dock ett styng av medkänsla:

"Det ger ett sorgligt intryck när gamla människor klär upp sig." (Den sista grisen, s. 191) 
Och när upphöjda tappar sin mantel. 

Den desperata önskan från den välanpassade, belevade middagstalaren uppfylldes med råge, vet vi nu med facit i hand: "Å, att få svika sig själv! Att få göra fel en enda gång!" (Den sista grisen, s. 203) 

Stackars Horace!

söndag 10 december 2017

Gammeln har kommit

Söndagsförmiddag. Trött och förbi efter att i går ha tagit ut mig under en tur till huvudstaden för att få uppleva ett Stockholm i juldräkt. 

Gammal och trött. Åldrad. 

Detta förbannade åldrande! Leverfläckar på händer och i ansiktet. Kistrosor, kallade någon det. Otäckt ord. Blånader på benen. Stelhet i kroppen, på alla ställen utom där man som man önskade den skulle finnas. För att vitsa till det. 

Min gamle (!) kompis, den pensionerade tråddragaren som skänkte merparten av sitt liv till Verket: "Böjer man sig ned för att dra på sig strumporna, kan man samtidigt passa på och plocka upp skräp från golvet."

Gammeln, sa man förr. Du har drabbats av gammeln. Som vore man ockuperad eller intagen av någon. Den oinbjudna gammeln. Plötsligt en dag var han där. Så var det för mig, åldrandet slog liksom till. Jag var inte beredd. 

Träffar man jämnåriga, pratar man krämpor och sjukdomar, frågar om krämpor och sjukdomar, ljuger för att trösta: Du ser fräsch ut. Går igenom vilka som dött sedan senast. 

När jag träffade Bo Ejeby, passerat de sjuttio och en perfektionens förläggare par excellence, alla oroliga författares dröm, för det finns ingen bättre än Bosse, i Göteborg, använde han ordet stimmet när han talade om de döda och förvisso även oss själva: Nu är vi i stimmet.

Jag, med min ängslan framkallande mörka fantasi, såg genast framför mig ett stim fiskar med tomma ögon simmandes mot döden. Obehaglig bild.

Horace Engdahl skriver i Den sista grisen om att vi bör inse att vi är obehövliga. Kanske fruktar han den insikten mest för egen del. Men han menar att det gör oss fria. Egentligen behövs vi inte. Och?

Michael Caine har med sorg i stämman konstaterat att numera spelar han alltid flickans far, aldrig den som får flickan, som han gjorde tidigare. Förste älskarens filmdagar är förbi. Så, vad återstår?

Kom inte dragandes med att varje ålder har sin charm! Våga inte likna rynkorna vid trädets årsringar och att man skall vara stolt över dem! Läste det i en intervju med Evabritt Strandberg, den i yngre ålder rasande granna jäntan. 

Till sist återstår bara ett skäl att idissla i stunder av ledsnad och svaghet: alternativet vore sämre. Det säger folk också, kanske mest för att övertyga sig själva. Du lever ju! Jag vet.

Och vad mig beträffar finns det anledning framföra det varje gång till min spegelbild, när jag i densamma möter gubbfan med sin vita mustasch. Jag liknar alltmer mannen på affischen: Gärna medalj men först rejäl pension. Raka av mig mustaschen? Törs inte. 

För ett antal år sedan kunde kräftan ha tagit mig, den var ute efter mig. Jag lever - i alla fall. 

Kan man inte få leva och njuta av livet utan att bli gammal? En hes Bette Davies skulle hånskrattande replikera: Du är en mes, du klarar inte av åldrandet.

fredag 8 december 2017

All by myself

Fredagsafton och därute faller grått regn över den stad som i en färsk undersökning påstås vara en av Sveriges fulaste. All by myself. Tv:n på. Väljer bort Luuk, som alltid, och det där programmet där de åker tåg och drar i nödbroms. Orkar inte med Luuks gapande. Har han inte hört talas om mikrofoner?

På golvet bredvid mig Horace Engdahls Den sista grisen. Man ville tro det är självironiskt, men knappast. Han är inte sådan. Aforismsamlingen får vänta. 

I SVT 2 en dokumentär om Matt Johnson, mannen bakom The The. Jag har aldrig hört talas om honom. Skam att säga. Dokumentären gjord av hans ex, som han har barn tillsammans med, en svenska: The Inertia Variations. 

Fyndig titel. Matt Johnson hoppade från en dag till nästa av popkarriären som var mycket framgångsrik för att göra - ingenting. Vara med sig själv. Sitt eget sällskap. Där påminner han om mig. Jag har inget emot att sällskapa med mig själv. Men jag är ingen ensamvarg. Inte heller Johnson, för den delen.

Och det är klart, man gör mycket när man gör ingenting. Det är en konst att kunna göra ingenting. Det är inte bara att sätta sig ned och göra det. 

Brodern Andrews död i en hjärntumör orsakade, eller skyndade på, Matts radikala byte av livsstil in i det anonyma och privata. Djupt berörande att höra honom tala om brodern, den oläkbara förlusten, och hur han plötsligt upptäcker och lamslås av insikten om den fullständiga ovissheten i tillvaron. Ingenting är säkert. 

Vem förlorar jag nästa gång? Vem står på tur? Vilka relationer måste upphöra? Frågor jag själv plågat mig med hela mitt liv. Faran finns att man inte törs binda sig vid någon. Den man binder sig vid, förlorar man. 

Exet och andra är ideligen på Matt, nästan tjatar: Varför skriver du inte? Är du rädd? Vågar du möta en publik igen?

Men radioprogram gör han, det ser ut som om han gör dem i lägenheten, massor med människor närvarande. Som om han måste intala sig själv, att han gör något annat än spelar rollen av programledare och att han inte befinner sig i en studio. Men avslappnad och närvarande är han. 

Han tar ordet autenticitet i sin mun, utan att det låter konstgjort. Han är okonstlad, inga manér. Hans hållning känns genuin. Han gör sig inte till. Lugnt och samlat reflekterar han över att han inte kan snickra ihop en låt igen. Det är stopp. Han koketterar inte med det. Det bara är så.

Filmen blir en studie av kreativitet, eller frånvaron av densamma. Eller om hur inaktiviteten är kreativitetens moder, strunt samma när kreativiteten tar sig uttryck i musik eller texter. 

En kreativitet draperad i sorg. Som kanske all kreativitet är. Varför skapa om döden inte fanns? 

Johnson född 1961. Tunnhårig. Påminner om Yul Brynner. En vänlig farbror i keps. Möter man honom på Londons gator, tänker man inte: Där går en rockstjärna. 

Jag kan identifiera mig med honom. Utan att kunna sätta fingret på vad det exakt är. Han glider undan. Jag tilltalas av det. Varför måste jag förklara allt, få allt på plats? Yrkesskada från de många högskoleåren. Förklaringsterrorn som härskade över och torkade ut mig. 

Søren Krøyer, som jag skrivit en bok om, sa: Jag vill inte förstå, jag vill se. 

Dokumentären tonar ut. Med hjälp av Youtube framkallar jag Christmas Carols, instrumentella sådana, i tv:en. Singlande snö. Renar och granar med levande ljus. Kransar med röda och gröna band på ytterdörrar. Julstämning, enligt konstens alla regler. 

Jag känner att Matt Johnson kommer att stanna kvar länge hos mig. Men be mig inte reda ut hur det kommer sig.