Du vågar inte dö!

Vännen G har till sin förtvivlan drabbats av en elakartad sjukdom som starkt begränsar hans rörelsefrihet. Eftersom han är journalist, med ordet i sin makt, försöker jag få honom att skriva offentligt om sin situation. Han är dock tveksam. 

Därför berättade jag för honom vad jag gjorde, efter att av okänsliga läkare på Onkologen i Upsala delgivits min cancerdiagnos, för övrigt riktigt allvarlig med oviss utgång. Jag uppfattade den närmast som en dödsdom. 

Fundera på om du vill avstå behandling. Från en av specialisterna. I Livbok hämnades jag, när min sjukdomshistoria nedtecknades, och tiden efteråt. Hon titulerades "Dödsängeln".

Boken lästes på Onkologen. 

När min far insjuknade i leukemi, blev bara allt sämre och sämre, försökte han prata med min mor om hur han hade det: Jag kanske går bort. Min mor slog genast ifrån sig: Du ska se att du blir bättre. 

Jag förebrår henne inte. Klart hon plågades av att se sin mångåriga livskamrat brytas ner. Han som varit så pigg och rask. Ett praktexemplar som varelse.

När jag blev sjuk, bestämde jag mig ganska snart för att ta bladet från munnen. 

Alla kunde ju se på mig hur det stod till. Allt magrare. Håret föll av som en biverkning av cytostatikabehandlingen. Jag såg ut som en av mina husgudar, Foucault. Min uppenbarelse inbjöd till spekulationer och gissningar. Kanske svårt för människor veta hur förhålla sig.

Jag bestämde mig för att skriva en krönika i Gefle Dagblad, där jag medarbetade på kultursidan. 

Så rakt och konkret som möjligt. Gensvaret överväldigande. Jag kände mig föranlåten att skriva ännu en krönika, i tacksamhet kommentera de empatiska reaktionerna på den första som sammanfattningsvis demonstrerade: du dör ensam, men du måste inte klara allt ensam.

Jag tror att jag lånat det från Magnus Uggla: Vad är det för mening med att ta livet av sig om man inte får höra alla fina ord efteråt. Jag fick höra dem. Utan att vara död. Det betydde oerhört mycket. Människors medkänsla är inte långt borta. [1] Viktigt påminna sig det.

Glömmer aldrig den gången när jag nervöst väntade utanför Valand, skulle gästföreläsa på den anrika konsthögskolan om Joseph Beuys, tidigt ute som vanligt. En före detta student till mig, U, knuten till Handelshögskolan i Göteborg, dök plötsligt och oväntat upp på sin cykel. 

Hon hade inte tänkt bevista föreläsningen. I kännedom om min sjukdom ville hon skicka med mig: "Du vågar inte dö!" Med befallande stämma. Samtidigt som hon tog mig resolut i kragen och stirrade mig stint i ögonen. Sedan cyklade hon snabbt iväg. 

Jag stod mållös kvar. Överrumplad. Hennes ryggtavla försvann för min blick.

Efter det, många år har gått, vågade jag det heller inte, det vill säga dö. Jag är fortfarande här. Jag är säker på att G, även om han inte är livshotande sjuk, skulle mötas av samma gensvar som jag. Om han utan att skydda sig visar människan G. Ecce homo!

1 Tydligare än som i filmen One Life låter det sig knappast bevisas. (https://lekstrand.blogspot.com/2024/04/utan-behov-av-bekraftelse.html)

Bild: Ecce Homo av Caravaggio (Wikipedia). Konstnären Elisabeth Olson begick en utställning med samma namn. Framkallade våldsamma reaktioner.

Utan behov av bekräftelse

"Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig."

Jag tror, för att i vanlig ordning fantisera, att jag var kvar i kortbyxåldern när mormor och mamma släpade med mig till Frälsningsarmén - Armén sa man bara - i Sandviken. Den klämmiga, medryckande musiken knep den trulige gossen med hull och hår. 

Jag minns inte, men förmodligen satt det bara tanter från Bruket i bänkarna. Iklädda fina hattar. Kan den sneda könsfördelningen, som di som forskar uttrycker det, till icke ringa del ha berott på kapten Månsson? Ett charmtroll med pomaderat hår. Enligt min mor långt senare.

Åren gick, som de plägar göra. Och när jag av fröken Larsson skickats, mina långa fingrar styrde hennes val av instrument, till kommunala musikskolan för att lära mig spela fiol och startade med mandolin, ordnade mamma en sådan genom en bekant i Armén. 

Efter mandolinen, nej, nej - ingen fela. Kände mig obekväm. Risk utsättas för spott och spe av oförstående kamrater. Smög som en tjuv om natten på bakgator till och från lektionerna. Den förbenade mandolinen nödtorftigt gömd under rocken. 

Efter musikskolans våravslutning, när vi mandolinister missade fru Håårds signal och startade på tok för tidigt i otakt med paradnumret Nu ska vi skörda linet - tack och farväl från mig.

Håll grytan kokande! Långt, långt senare blev det så att jag varje månad skänker pengar till Armén. Aldrig ett öre till någon annan av insamlingsorganisationerna. Inte efter att jag fattat att högavlönade funktionärer belastar dessa. 

Prästen lever på synden, de professionella hjälparna på krig och fasor. 

Filmen Schindler´s list, i regi av Spielberg, såg jag eftersom alla vänner i Upsala pratade så gott om den. Men inte fann jag den där Schindler särskilt sympatisk. Inslag av, jag vet inte vad, kanske narcissism och hybris. Den israeliska staten hyllade honom. 

Spielberg överdrev, frossande i våld, dessutom demoniseringen av  lägerkommendanten Amon Göth. Störde mig. Även om jag respekterar den konstnärlig friheten. 

Härom eftermiddagen såg jag One Life på Filmstaden, belägen i monumentalt fula varuhuset Nian i Gefle. Pensionärsrabatt, halva priset på biljetten. Bara att slå till. Ute sken solen när jag anträdde biografen mitt i stan.

I huvudrollen en av mina stora favoriter, Anthony Hopkins. Inte visste jag mycket om denne Nicholas Winton (1909-2015), en engelsk börsmäklare, som Hopkins gestaltar. Winton som i Prag undsatte 669 judiska barn, lyckades få ut dem ur Tjeckoslovakien till England. 

Innan det var för sent. Och nazismens mördare hunnit gripa dem. Sammanlagt 15 000 barn i Tjeckoslovakien deporterade nazisterna till lägren. Drygt 200 överlevde. 

Winton har liknats vid Schindler. Jag håller inte med, två olika personligheter. Winton slog inte på trumman om sin heroiska  insats. Sanningen uppenbarades i samband med att han medverkade i tramsprogrammet That´s Life i BBC i slutet av 1980-talet. 

I studion satt, honom ovetande, många av de barn han räddade. Nu grånade. Återföreningen rörande.

En sann altruist, inget behov av att pråla med sitt hjältemod. Handlingen i sig räckte som bekräftelse för honom. Oegennnyttan personifierad. Fler sådana människor, om jag får be!

Elva i salongen. Senast på samma biograf såg jag dokumentären Somliga går med trasiga skor om Cornelis. Då var vi två åskådare. Det tar sig, sa mordbrännarn. Båda filmerna sevärda. Om människor som gjorde verklig skillnad under sin jordavandring.

Kliver ut på Stortorget, människor strosar, äter mjukglass, njuter av solen. Minns plötsligt Primo Levis kommentar efter att Auschwitz befriats av Röda Armén. Han står utanför lägret och lyssnar ut mot världen: Livet går vidare som om inget hänt.

Hur gör man när man backar?

Jag var på väg att citera någon rad från Beatles småfåniga When I´m Sixty Four. Men ids inte. Ser Macca´s åldrade fejs framför mig. Hans stripiga, gråa hår. Ein alter Mann. Långt till the swinging sixties när han (Lennon inblandad?) runt tjugofem år fyllda skrev den. 

Jag minns från Smedsgatan att i vår uppgång bodde på bottenvåningen en medelålders man som retade sig på mitt långa hår. Nå, han var inte ensam om det. 

Skolsköterskan på SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) avslöjade i förtroende för mig att flera i kollegiet ansåg jag att borde tvångsklippas. Hur nu det skulle gått till. Fasthållning? Till frisör Svahn på Köpmangatan i sällskap av två stadiga fuxar?

Och det räckte väl med att de "klippte" mina betyg? Ett A blev hux flux ett a när lektor Danielsson, spikade en engelska värre än en Oxfordprofessor, varit framme.

Nå, vid ett tillfälle efter en glad kväll på stan stötte jag ihop med grannen och hans fru, den senare en riktig pudding (snygging ö.a.). Jag tror att han hade fått sig ett par groggar innanför västen. 

Kunde inte låta bli att pysa ur sig när vi passerade varann: "Jag begriper inte hur dina föräldrar kan släppa ut dig med det där håret!"

Jag är inte känd för att vara snabbtänkt, men från mig flög spontant tillbaka: "Har inte ålderdomshemmet låst för natten?" Hustrun skrattade gott, surpitten till make fräste något. Jag hörde inte vad.

Häromdagen stötte jag ihop med Anna, något så sällsynt som en stjärnstudent. Mycket begåvad. Polskt påbrå. Ett av mina favoritteman, åldrandet, ventilerades på stående fot där på trottoaren. "Jag tycker inte om att se den där kvinnan i spegeln." 

Jag berättade om en stofil jag råkade i samspråk med på flygplatsen i Alicante. Han rådde mig, när han hört om min åldringsneuros: "Gör som jag, raka dig utan att spegla dig."

Man vet att man blivit gammal när den yngre generationen inte fattar vad man pratar om. Det började på högskolan när jag insåg att det var poänglöst tipsa glyttarna om litteratur. Skriven av författare de aldrig hört talas om. Och ingen av böckerna någon Harry Potter.

Häromsistens frågade jag, hungrig som en varg, på en restaurang en yngre förmåga i kassan om man fick "backa". Hon hade aldrig hört ordet. Telefonkatalog vet de heller inte vad det är, har jag förstått. Bara en sådan sak.

I Oslo stoppades vi nära Youngstorget av två unga utsända från NRK som frågade oss vad vi tyckte om en känd artist, poppis (fet eller cool, ö.a.) i Norge. Vi hade aldrig hört namnet. Ett försök: "Men vi känner till Fleksnes!" De skrattade artigt, norrmän är artiga. Ett civiliserat folk.

Till tröst drygputten Guillou (född 1944), något omstuvat: Vänta bara, ni kommer att bli gamla, ni med!

Bild: Skriftställaren framför slaggstensmur. (Foto: Lasse Halvarsson)

Starka kvinnor ska det va´!

Idag har Valdemar namnsdag. Det leder inte mina tankar till Valdemar Atterdag och hans bedrifter. Jag är ju en enkel själ från den lilla stan i skuggan av Verket. Nä, jag tänker Selma och Fridolf Olssons svärson Valdemar. 

Som dyrkade dottern Maggan givit smeknamnet "Lillen". Vilket föranleder Fridolf, innan han träffat svärsonen, få för sig att storken anlänt med ett barnbarn. Snabbt införskaffar kontorschefen barnvagn, blöjor i mängd och hur mycket mjukdjur som helst. 

Lycklig över att bli morfar. Här ska inte sparas på sekinerna!

Friiidolf!!! Jag kan höra Selmas dånande stämma, i magnifika Hjördis Pettersons gestaltning, hon var Selma, anropande sin toffelhjälte till make. Spelad av underbara Douglas Håge. Han, å sin sida, var Lille Fridolf. Ingen kunde gjort dem bättre.

Selma och Lilla Fridolf var Rune Mobergs skapelse. Nog var han väl också inblandad i bildtidningen Se som med sina bilder slog allt? Apropå slog, det fylliga bildreportaget från Ingos seger över Floyd i  Madison Square Garden glömmer jag aldrig. 

Samma sommar 1959, när badvattnet aldrig svalnade och getingarna envisades runt saftglaset, skaffade pappa mig ett par gulsvarta gympabrallor med FLOYD mitt på fram. Av någon anledning hamnade mina sympatier hos den besegrade, inte hos mannen med Tors hammare. 

Kanske för att jag tyckte synd om Floyd. Vi kände så för svarta människor, "negrer" som vi sa, på den tiden. Och hade aldrig träffat någon IRL. Bara sett på bild, som i Se.

Ursprungligen var Selma och Fridolf en radioserie. När jag dock letar på Öppet arkiv, SVT Play, kan jag inte hitta någon film med det såta paret. Har de "normkritiska" varit framme? Stereotypiska, heteronormativa könsroller? I en transgendertid med könsbyten. Uj, uj, uj.

Ett tag fanns flera roande rullar att tillgå på samma Öppet arkiv, om jag inte missminner mig. Högtidsstunder för en sann nostalgiker! Ett Sverige för evigt borta. Före du-reform och annat civilisationsnedbrytande.

Jag växte upp i vad feministerna benämner ett matriarkat. Bruket, det var kvinnornas rike. När toffelhjältarna behövde smita undan sina Selmors dominans, var det vedboden som gällde. Farsan hade garaget. Min svåger stack gärna ut på Storsjön och fiskade. 

Min syster var inte att leka med, sannerligen sin mors dotter. Och liksom med min mor, hade vi våra duster.

Min uppväxt har präglat mig. Starka kvinnor har alltid tilltalat mig. Men jag vågar tro att jag inte upprepade gånger förälskade mig i min mor. Som väl ortodoxa psykoanalytiker skulle påstå. Den första kvinnan som idealtyp. Se där, ännu ett akademiskt färgat uttryck. 

Som alla redan vet. Upsala tävlar helt klart med Sandviken om utrymmet i min bestående föreställningsvärld. Lasseeeee!!!

Bild: Serier & Sånt

Verkligheten överträffar Myglaren

 

Kvinnan på bilden, Hélene Fritzon. Medlem av EU-parlamentet. Var inte hon statsråd, under Stefan "Vi såg det inte komma" Löfven eller Magdalena "Vi har alltid varit för Nato" Andersson? 

Bekräftar i så fall min gamla ledarskapstes: omge dig med dem som är mindre än du, så ser du stor ut. 

Undrar om inte Fritzon tillhör kategorin politiker under rubrik "vi måste bli av med fanskapet, men vart dumpa?" Och det oavsett politisk färg. Elefantkyrkogården i Rosenbad ett alternativ, inga sysslor men bibehållen hög lön. Rena drönarlivet i sus och dus.

Ambassadör på Island eller i Rom. Juholt och den där folkpartisten, glömt hans namn. 

Landshövding, den verkliga skräphögen för den som i något avseende gjort sig omöjlig och måste skyfflas undan.

Bondeförbundets Torsten Andersson på Gotland, avbröt inte semestern när en rysk u-båt gått på grund i skärgården. Lämpligt placera honom nära havsvatten...

Moderaten Per Bill, efter att under barnvagspromenad i kungliga huvudstaden varit lite väl glad i hatten. Visste väl bara att residensstaden Gefle med slottet låg norr om hans hemort Upsala. Inget mer om det X-län dit han förpassats.

EN enda gång blev en artikel ur min hand stoppad i GD. En satir om just hur Bill inte visste något om det län han skulle företräda. Ansvarige utgivaren, Lundqvist, ett riktigt pucko, agerade ordningsman. 

I samspel med kulturredaktör Ekenberg, jag kom att medverka i runt tjugo år på den kultursida han systematiskt urvattnat, inte sämre han. Föreslog ändringar som dödade satiren. Skit på dig! Klart jag vägrade.

Jag röstar inte. Och definitivt inte i något EU-val. Jag är för Swexit. Men roar, nåja, mig med att försöka komma på en enda fråga som blekfisen Fritzon driver. 

Förmår inte. Men jag vet att hon har 91 000 riksdaler skattefritt i månaden för att nöta bänk i Bryssel. Lägg till 4 000 kronor per "arbetsdag" och 56-57 000 i "allmänna omkostnader" som hon inte närmare redovisar för oss skattebetalare. 

Säkert bostadsbidrag också.

 Jag kommer ofta att tänka på Jan Myrdals Myglaren. Och på Ronnie Eriksson, om en avdankad socialdemokrat: "Varför skäller alla på Sundström? Han har ju inte gjort nåt!"  

Verklighet slår satir. Men skrattet fastnar i halsen.

Aprilafton på holmen

Det har varit en rent förfärlig vinter på vår holme i världen. Om än inte lika illa som fimbulvintern 1998 när Gefle utsattes för en snökanonad som nästintill lamslog en redan hårt prövad stad. 

Himlens alla portar öppnade sig, snön vräkte ursinnigt ned som aldrig förr över folk och fä. Framkomligheten på gatorna nästan lika med noll. Bandvagnar måste insättas. Snömassorna bjöd de tappra röjarna hårt motstånd. Tågen slutade gå. Landshövdingen promenera.

Men, märkligt nog med denna obarmhärtiga väderlek. Plötsligt uppstod under den vita belägringen en omsorg människor emellan som aldrig annars. Frestande att tänka: Gefle är som bäst under belägring. Låt det snöa, då vaknar surgästrikarna ur inlärd hjälplöshet.

Från där jag sitter i mitt vardagsrumshörn, med datorn i knäet, kan jag om aftonen skönja det starka strålkastarljuset över travbanan. Men jag kan icke se skylten med Gevalia på. Om jag inte böjer mig fram och kikar ut.

Tillbaka till brottsplatsen. Märkligt att jag 1977 med ett forskningsanslag bedrev vad man kallar "fältstudier" på samma holme där jag nu bor. Längst ut höll Transport, hamnarbetarnas fack, till. Jag minns inte om Hasse "Hoffa" Ericsson (fotot) fortfarande var på tapeten då. 

Dalmasen som gav fackpampen ett ansikte, dog övergiven och ensam efter journalistdrevet mot honom. Brukade i sin ensamhet ringa till bokhandlaren i Gefle. Tala om omaka par! 

Fackklubbens ordförande på Gevalia intervjuade jag. Allt kaffedrickande skickade honom flera gånger till toaletten medan jag pauserade bandspelaren. Kanske var han nervös över situationen.

Gevalia, en gång ägt av familjen Engwall, uppköptes av en internationell koncern. Ordföranden orolig för vad som riskerade hända: "Med ett penndrag kan vi vara borta." Maktlösheten total gentemot ägarna, långt borta från Gefle.

Jag citerade det i rapporten som presenterades vid Sociologiska Institutionen på Uppsala universitet: Femöringen och människan (1978). Arbetarbladet gjorde en artikelserie baserat på den. 

När ordförandens uttalande återgavs och hamnade i festtil överst på löpsedeln, tog det hus i helvete. Jag menar kaffefabriken.

Den arme mannen tvingades att tillsammans med företagsledningen dementera, underteckna en "rättelse" tillsammans med samma ledning. Men jag hade det på band.

Ekstrand är, om ingen redan visste det, vemodigt lagd. Aprilaftonen, innan nattens mörker infallit, inbjuder till vemod. Det är så länge sedan jag, pigg och rask, dök upp på holmen med bandspelare och ett batteri frågor nedskrivna i ett A4-block. Lägg till förväntansfull. 

Kanske vemodet ökar med avståndet till det förflutna, det låter som en lag. Men där glömska är grönska, som Nietzsche visste. Måhända en tröst. 

Foto: Lasse Halvarsson, Gefle Dagblad.

"Blir du aldrig trött i munnen?"

Bröder var de, Otto och morfar Alfred. Av kroppsformat XXXL. Barnbarnet, det vill säga undertecknad, kräver skor storlek 46. Det skulle inte ha räckt på långa vägar i de resligas fall. 

Morfars bruna skinnjacka ärvde jag, efter att den av okänt skäl förvarats av en ingift släkting, vid min disputation 1979 (morfar var då borta sedan många år). Inte kunde jag fylla ut den.

Symboliskt. För i jämförelse med morfar är jag även i andra sammanhang en lilleputt. Han sa alltid vad han tyckte. Utan att lägga band på sig.  Oavsett vem som lyssnade. "Du är för omöjlig", som mormor brukade "banna" maken. Jag vågar tro att hon fnittrade lite förtjust.

Under den stora Metallstrejken 1945 skickades en ombudsman från centrala Metall upp till Sandviken för att försöka tala de bångstyriga arbetarna till rätta genom att, nästan med darr på stämman, uttrycka medlidande med de strejkandes familjer och hur svårt de hade det. 

Avslutade, högst belåten med sig själv och sin humanitära insats: "Någon som vill passa på och fråga om nåt?" Morfar: "Blir du aldrig trött i munnen?"

Ingen av bröderna skulle ha valt livet som fabriksmänniska om de haft chansen att välja. Otto beundrade arbetskamraten Stig Sjödin som lyckades bryta upp. 

Poetens debutsamling Sotfragment ryktades det att högsta verksledningen läste i smyg. 

Obekant med golvets verklighet. Enligt Sjödin spionerade en fru till ett av de högsta hönsen med kikare på arbetarna, så att de inte tog för långa raster. Hade fruntimret inte hört talas om ackordssystemet?

Morfar umgicks med seriösa emigrationsplaner. USA, med släktingar och bekanta på plats i Chicago, lockade. Men så blev han och mormor, martinsmältarens dotter blott sjutton när befruktning skedde, med min mor. En olycklig tilldragelse.

Den inställda emigrationen alstrade en bitterhet som som var myntets andra sida. Under elakhetens mantel gömde sig aldrig erkänd sorg över det liv som aldrig blev.

Hur stå ut med och mentalt överleva det monotona fabrikslivet? Folke Fridells böcker handlar om detta. Ta bara hans Syndfull skapelse. Otto och Alfred ägnade sig, vad dem beträffar, åt diverse hyss och upptåg under arbetstiden. 

Till arbetsledningens irritation, jobbarkompisarnas ohöljda glädje.

Mitt under ett förmiddagsskift ringer en förtvivlad bas, kort i rocken nota bene, till pappa på annat håll i Verket, vädjar till honom att komma så snart han bara kan: "Jag har din svärfar inne på förmanskontoret, han vägrar att gå ut." 

När pappa infinner sig , smått vred över tilltaget, sitter båda bröderna i godan ro och hygger sig, som dansken säger, inne hos basen: "Det är ju så kallt ute på golvet."

Många fruktade Alfred för hans sylvassa tunga. Enligt min mor var jag hans ögonsten. När han som änkling bodde i pensionärshemmet, större än ett rum och kök blev aldrig hans lott, tyckte jag om att hälsa på honom. 

Jag lämnades ifred med Folket i Bild och en läsk. Bildning och förfriskning, hand i hand.

Den österrikiske författaren Thomas Bernhard hade som jag sin morfar som idol. Klart det bidrar till att Bernhard är en av mina stora favoriter!