torsdag 22 juni 2017

Skriva strängt




















Planeringen är klar. Snart är jag återigen på plats fyra veckor i mitt älskade Tversted i Nordjylland, den dejliga lilla byn invid Vesterhavet. Åter till det blå huset med vidhängande annex. Kommer sedan varje dag att förflytta mig till det senare, datorn i knäet, en skrivplats sedan många somrar. Morgonkaffe på farstubron, sedan stämpla in. Minns att jag härstammar från metallarbetare, det förklarar metaforiken. Skriva till lunch. Jag skriver alltid på förmiddagarna.

Ämne: döden. Den icke-förhandlingsbara. På ett absolut, det vissa kallat absurt, sätt villkoret för livet. Inget liv utan död. Vi kommer från ett intet, är på väg till ett intet, uttryckte någon det. Från mörker färdas vi en flämtande kort livsstund mot mörker. Livet blott ett mellanläge. 

Arbetsnamn: Döden - 31 sortier.

Tanken är att texten skall utgöra tredje delen i en trilogi i samarbete med konstnären Erling Öhrnell. De första delarna heter Tio Guds bud reinvented (2012, https://www.adlibris.com/se/bok/10-guds-bud-reinvented-9789197903530) och Jesu ansikte. En bön om att se. (2017, https://www.adlibris.com/se/bok/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se-9789197903578). 

När texten väl föreligger, skickas den till Erling för att han ska lyssna till och med sina bilder ta hand om den på det sätt som bara han förmår. 

Så har samarbetet alltid iscensatts mellan oss. Även när vi gjorde Gravspegel (2007, https://www.adlibris.com/se/bok/gravspegel-ulrike-meinhofs-efterlamnade-fangenskap-9789171111395) om Ulrike Meinhof och Måste bara kyssa himlen om Jimi Hendrix. (2008, https://www.adlibris.com/se/bok/maste-bara-kyssa-himlen-9789197646147)

Formen har jag beslutat skall bli sträng: aforismer. Kunde knappast vara strängare. Inte för inte tillhör Vilhelm Ekelund (bilden ovan) mina stora stilistiska favoriter. Han, om någon, kunde skriva strängt, i ordets mest genuina mening. Struntade blankt i tillgänglighet och läsvänlighet, besatt en publicistisk integritet som få. Det gör i och för sig inte jag. Det svåra är det enkla - och tvärtom. Det är min ambition. Jag vill bli läst.

Nog kunde man förstås  säga, att även budorden var stränga. En kritik av nyliberalismen och marknadsfundamentalismens diskurs i budordets kategoriska form. Även Jesu ansikte, med utgångspunkt tagen i styrande belägenheter, kunde sägas vara formmässigt sträng.

Begränsningen
har alltid tilltalat mig. Därför tyckt om att skriva för dagspress. Begränsat utrymme, antal tecken maximerat. Man kan inte bre ut sig och skjuta upp, måste snabbt komma till skott. Inte skriva tillkrånglat. Sådant där som akademiker har svårt för, undvika det tillkrånglande. Därför blev jag heller aldrig någon riktig akademiker.

Aforismer. Det får inte finnas något som inte skall vara där. Arbetet går mycket ut på att putsa och förkasta. Skriva om. Stilistiskt reflektera. Strängheten är krävande, omutlig. Samtidigt lockande.
















Å, vad jag längtar till det skimrande Krøyerland dryga tre mil sydväster om Frederikshavn! Få höra det eviga Vesterhavet brusa vid horisonten, containerbärande fartyg därute på redden. Lyssna till vinden när den går genom gräset som mjukt bugar sig. Spana på hjortarna som om natten sover inte långt från det blå huset på Spættevej. Mata småfåglarna, gråsparvar och sädesärlor, som första dygnet avvaktande håller sig borta, men sedan flyger in och förväntar sig bröd. Svalorna däremot inte intresserade.

Ingår i vistelsen gör ett besök vid Søren Krøyers grav däruppe på Skagen. Ingen sommar utan att uppsöka denna. Någon gång har jag påstått, förtjänar förstås att diskuteras, att Sørens konst, han som reducerats till en Skagenmålare men var betydligt mer än så, kan tolkas som en pågående protest mot döden. Den allestädes närvarande. Kanske utmärkande för all konst, varför annars skapa? (http://www.bokus.com/bok/9789171111333/ps-soren-marie-kroyer/)

Livet, ett övergående uppror mot döden.



onsdag 21 juni 2017

Jag är en obotlig serienörd!











New Tricks


Dags komma ut ur garderoben och bekänna. Jag är en inbiten serietittare! Obotligt beroende. Liksom min hustru. Fast jag är nog värst. Och jag kan ju, numera befriad från löneslaveriet, använda dagtid till att ostörd sjunka in i en serie och glömma den larmande omvärlden. Med kaffekopp och sockerfria skorpor. Rena njutningen - förhöjd livskänsla under molnen.

När jag läste Patti Smiths ljuvliga flanörbok M Train fann jag en sann själsfrände vad gäller serier. Men hon slår mig, hon till och med skriver producenterna och tackar. Grips av sorg när en serie nått sitt sista avsnitt. Med Smiths sanktionerande tänker jag sluta skämmas för mitt tittande. Om jag nu någonsin gjort det. 




















Jag lever mig in i figurerna, de blir som nära vänner. Danska serier ligger allra högst på min lista. Riget, med en fullkomligt lysande Ernst-Hugo Järegård. Krönikan. Lykkevej. Bedrag min senaste favorit. Med den oförliknelige Thomas Bo Larsen i en ledande roll. Han brukar spela bov eller missanpassad, utseendet för det. Lömig, skulle mamma sagt. Men passar utmärkt som polis med hög moral. Det kunde man sannerligen inte ha trott. 

Doc Martin. Denne underbart händige doktor med alla sina manér och fobier, serien utspelar sig i det vackra Cornwall och dit bara måste jag bege mig någon gång IRL (mötte landskapet för första gången i Fem-böckerna, om jag inte tar helt fel), kan jag följa på Youtube. Tack och lov är många säsonger utlagda. Slutet inte nära. Men jag får inte klämma för många avsnitt i rad. Det gäller att jag lägger band på mig
New Tricks. Den serie som utan tvekan toppar min hitlista. Handlar om tre äldre, garvade poliser som har till uppgift att öppna fall som är kalla, lagts till handlingarna. Förbluffande framgångsrikt är detta team, bestående av tre vitt skilda personligheter. Serien är bara så förbaskat bra! 





















Serien hänvisade jag alltid till när jag hade mina ledarskapskurser på högskolan, använde som case. Sandra, chefen i New Tricks, utövar ledarskap i ordets bästa bemärkelse. Oneurotisk, aldrig långsint. Rak i kommunikationen. Skyddar medarbetarna uppåt. Jag stötte aldrig på en sådan chef i det verkliga organisationslivet. Definitivt inte bland stolpskotten på högskolan - Jesus, vilka eländiga miffon.

Varje december, det är tradition och jag överger den inte, ser jag om Albert och Herbert, bästa julkalendern i SVT någonsin. Tas tillbaka till gamla Haga, innan det revs och omvandlades till ett tillhåll för lattedrickarna med flis att köpa svindyr bostadsrätt för. Jag vet inte hur många gånger jag återvänt till det Haga som en gång var, i sällskap med skrothandlaren och hans son - hästen Herkules icke att förglömma. Jag har tappat räkningen. Men hjärtat sänks ned i ett varmt bad varje gång.

Jag ser om serier. Rena rama Rolf har jag sett flera gånger. Å, vad Lasse Brandeby är saknad! Polisen i Strömstad. Med Per Oscarsson, Sveriges Klaus Kinski, som polischef! Bara en sådan sak. Omgiven av skarpa skådespelare från Göteborg. En serie som blev en långkörare. Helt rätt och välförtjänt. 

Serier, det är mitt liv det, se!

tisdag 20 juni 2017

Mitt liv med Arbetarbladet och Gefle Dagblad

Arbetarbladet var den självklara morgontidningen i mitt hem på Smedsgatan i Sandviken. Fattas bara annat. Mamma förvisso inbiten socialdemokrat, det hade hon med sig i modersmjölken. En flickvän till mig sa ”Knogarblaskan" om Arbetarbladet, för så sa man i hennes medelklassfamilj. Lät fult i mina öron. Nedsättande. Klasspråk. 

Gefle Dagblad? Fullkomligt otänkbart hemma hos oss, det var ju en borgerlig tidning! Lästes enbart av sådana som inte var som vi. Folkpartister, muttrade mamma med beskt tonfall. Fick det att låta som något man borde akta sig för. Händigt folk. 

När min syster presenterade sin blivande man Birger för min familj, visade det sig att han inte bara köpte Expressen, han läste den också! Det bekymrade min mor. 

Och det bekymrade henne när jag hade en dikt publicerad i GD, den legendariske Björn Widegren kulturredaktör på den tiden. Men då hade jag flyttat från Sandviken och låg vid universitetet i Den eviga ungdomens stad. På behörigt avstånd från mammas örnblick, inbillade jag mig i min naivitet.

Hon kanske inte blivit varse dikten om inte hennes väninnor i husmodersföreningen, de finkulturella tanterna läste poesi och imponerades av ynglingen Ekstrands lyriska talang, skvallrat för henne om den. Jag vågade nämligen inte själv. Den handlade, om än i illa förklädd form, om vår relation. Hudlös, för att inte säga elak, i sitt raka tilltal. Ingen stor poesi.

Jag vill minnas att i den fanns den sårande, så måste mamma ha uppfattat det och jag önskar jag vilat på hanen, formuleringen "någon gjorde mitt liv onödigt svårt”. Fast kanske minns jag fel, jag kan inte hitta dikten för att kontrollera det.

Under Björn Widegrens tid, fortfarande finns det de som med ålderns rätt med illa dold förtjusning minns honom som signaturen Busige Björn (glatt skrattande på bilden till vänster) medverkade jag ofta på kultursidan. Under många år. Han betalade uselt, blev med tiden alltför självcentrerad, vilket gick ut över hans stil, skrev allt mer ointressant de sista åren på posten. Men i rättvisans namn skall sägas att han alltid höll mig om ryggen och försvarade mig.

Ty inte sällan blev det rabalder och ståhej runt mina skriverier, ilskna läsare var på Widegren. Även andra journalister - till och med på hans egen tidning. Tillika aktiva inom journalistklubben (som Björn inte tillhörde). En av de mest hätska av tillskyndarna undervisar numera om ”professionellt skrivande” - vad fasen det nu är och likaså hur kan man undervisa om det - på en högskola. Några fria ord existerade tydligen inte för dessa mina belackare.

Rabalder och ståhej. Som när Majorskan (Widegrens benämning efter majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga), det S-märkta kommunalrådet Eva Gillström med sin maktfullkomlighet, attackerades. Jag hade dundrat på med full ammunition om rumäniseringen av Gefle, nepotismen och ögontjäneriet i den kommunala maktens boningar.

Men då var mamma död. Annars hade hon tagit illa vid sig, ge sig på en socialdemokrat - och en kvinna! Min ende son, vad gör du? 

Rabalder och ståhej när jag skrev om gruppvåldtäkter och överrepresentation av invandrare bland förövarna. Rasist var jag, om inte nazist, borde åsättas publiceringsförbud, ut med fanskapet från spalterna. Men jag hade bara använt officiell statistik, hur lätt som helst att nagelfara. I Arbetarbladet ryckte Kennet Lutti, han som annars såg mig närmast som en publicistisk vettvilling, ut och försökte få dem som angrep mig förstå att de som journalister borde försvara yttrandefriheten. 

Det märkliga var att jag på stan kunde höra kommentarer från obekanta när jag haft något infört på kultursidan i GD. Sådana som jag i min fördomsfullhet inte trodde läste sidan. Tillrop. Alltid uppmuntrande. 

Minns särskilt ett tillfälle när jag skrivit en satirisk text om den eländiga genomströmningssystemet på högskolan och ”avslöjat” att jag godkände kreti och pleti, inklusive studenters svärmödrar och studenternas hundar. Den dåvarande rektorn - å, heliga enfald! - beställde fram en utredning om eventuellt tjänstefel. 













Rabulisten med Strindbergsskägg


Sympati från fotfolket. Stå på dig! Kunde jag höra på stan. 

Bland rabulistens bedrifter en recension av Ylva Stenius som ledde till dubbla (!) skadestånd för GD efter att ärendet anmälts till Pressens Opinionsnämnd. Och trots att dåvarande Pressombudsmannen inte fann skäl fälla texten. Men Stenius var en spalternas makthavare.

Jag kan känna mig nostalgisk när jag bläddrar i mitt digra privata arkiv med alla inlägg och debatter. Det var som om det jag skrev verkligen betydde något, gjorde skillnad. Tidningen en viktig aktör i ett pågående, offentligt samtal. Hur det är med det i dagens situation, i närvaro av de så kallade sociala medierna, har jag svårt att uttala mig om. Dock träffar jag fler och fler som slutat prenumerera. 

http://www.gd.se/kultur/gavle-ar-manniskorna
http://www.gd.se/kultur/stolen-far-sista-ordet






söndag 18 juni 2017

Om de svarta tar över, går det åt skogen!

- Det går inte om dom svarta tar över, det fungerar bara inte. Se på Zimbabwe!

Nej, det är inte en vit rasist som häver ur sig det. Det är Fran, manager på lägenhetshotellet i Simon´s Town. Själv benämner hon sig coloured. I Sydafrika talas det officiellt om fyra raser: vita, svarta, coloured och indier/asiater. Regnbågsnationen hette det förskönande förr om landet efter apartheid. Men raserna är inte likvärdiga i människornas ögon. Och det finns lagar som gynnar en ras på andras bekostnad, så kallad affirmative action


- Under apartheid fanns det jobb och utbildning.


Våldet och kriminaliteten nämner Fran också, kan lämna otaliga exempel på rån och hemskheter. Grannar som rånats av beväpnade pojkar från samma område. Ute efter pengar att köpa droger för. Man riskerar att dödas för en mobiltelefon. Själv bor hon i ett slitet område några mil från Simon´s Town. Hennes big dream, som hon själv säger, är att flytta till Simon´s Town. Men hon har inte råd.


Klart det finns risk för idyllisering av det förgångna, motsvarande det som i Tyskland kallas ostalgi. Man glömmer eller bortser från hur det i själva verket var, man gör om det förflutna som det passar en, har behov av det. Jag har sydafrikanska vita vänner som förlorade på att apartheid upphörde. De längtar tillbaka. Men de icke-vita? Tillbaka till förtryck och förnedring? Lite svårt att smälta för en svensk, vistandes i det normkritiska pk-klimatet.  Och vad skulle en svensk rassifieringsteoretiker säga? 














Robert Mugabe


Det hänvisas ofta till Zimbabwe som ett varnande exempel. Vad som händer om de svarta tar över. Det går snabbt åt skogen, hävdas det. De förmår inte och egentligen vill de inte. Men starka krafter trycker på. Det har gått prestige i övertagandeprojektet, strunt samma vilka konsekvenserna blir.














Den kände agitatorn Julius Malema (ovan) i Sydafrika driver övertagandet som något av sitt huvudprojekt. Landet skall tas tillbaka från de vita. Vita farmare lever farligt i Sydafrika, hur många exakt som misshandlats eller dödats är oklart. Det rör sig om ett stort antal. Inget myndigheterna, definitivt inte det svårt legitimitetssviktande ANC, vill ha fram i ljuset. Förutom att farmerna plundras på allt, om de lämnas obevakade.

Maria Azcarate Stevens drev under femton år en farm i Zimbabwe tillsammans med sin man David. Boken Min afrikanska farm (Vaktel förlag) är hennes berättelse. En levandegörande och efterhand alltmer smärtsam historia om en farms uppgång och fall. Uppbyggandet av en mönsterfarm, tobak odlas. Exemplarisk behandling av de anställda. Om man får tro Stevens. Men så allt mörkare moln på den afrikanska himlen. Atmosfären i samhället förändras, blir alltmer hatisk från de svartas sida. Stegen mot katastrofen tas, ett efter ett. Nära Maria och Davids farm kretsar hotfulla individer, avvaktande det rätta tillfället att slå till. De förra klipper upp ett hål i stängslet på baksidan av farmen, i händelse av en snabb evakuering. Radiokontakt mellan farmarna etableras.


President Robert Mugabe har lovat otåliga krigsveteraner, hans stödtrupper, stora dusörer, men han har inga pengar. Lösningen blir att tillåta att krigsveteranerna, och det är nog inte bara de som vädrar morgonluft, övertar de vitas farmer.  Farmarna inser först inte hotet, vägrar inse det, många har betraktat Mugabe som Zimbabwes Mandela, ingen hetsare. Och lagen har förhindrat ett direkt övertagande. Nu slut på detta.


Marias man kidnappas tillsammans med andra farmare, skjuts ihjäl med två skott i huvudet, efter att ha misshandlats och tvingats dricka diesel, när Maria är bortrest. Efter hans död söker hon upprättelse och försöker få mördarna gripna. Men förgäves. Med farmen förlorad blir hon kvar en tid i huvudstaden Harare, men lämnar sedan landet. Som  många andra vita farmare. Till förfång för Zimbabwes ekonomi, Zimbabwe som en gång kallades Afrikas kornbod. Maria och Davids en gång blomstrande farm ligger nu för fäfot. Det enda företagandet som pågår där är ölförsäljning.


Mugabe har suttit 38 år vid makten, 94 fyllda, vägrar släppa greppet. Medan landet förfaller. USA och EU skickar hjälpsändningar.


Maria Azcarate Stegens har inte skrivit själv, hennes berättelse är nedtecknad av Eva Axelsson, rakt upp och ned som det förefaller. Utan att hyfsa språket. Det ser ut som en transskribering. Boken hade vunnit på en språklig handpåläggning. Det på sina ställen bristande språket förtar något bokens värde som en vittnesinlaga om galenskaperna som pågår än i dag i Zimbabwe. Inget de flesta  av sydafrikanerna önskar importera. 


Sorg känner man med Maria och hennes levnadsöde. Men imponeras samtidigt av denna starka kvinna. Hennes berättelse är också och inte minst just en stark kvinnas biografi. Före, i och efter Zimbabwe.




lördag 17 juni 2017

En kvinna jag velat lära känna



Mother, you had me but I never had you. Den karakteristiska, värnlösa rösten, inte att ta miste på. Jag hör i bakgrunden John Lennons gripande och självutlämnande nakna Mother. Hans text fångar inte min relation med min mor men däremot sorgen. Över det som inte blev. Det som kanske gör mest ont i livet, att inse hur det kunde ha blivit, men aldrig blev. Och inte går det att vrida klockan tillbaka och försöka på nytt. Möjlighetens kritiska moment har blåst bort.

Min mors dödsdag. 17 juni 1986 gick hon bort, efter utdragen och svår dödskamp. Kräftan tog kål på henne, bit för bit, organ för organ. Hon bröts ner, det var fruktansvärt att maktlös på sidan om bevittna hur den tidigare urstarka kroppen förintades inifrån. Hjärtat det sista organ som gav upp.

Eftersom min far insjuknade under mina tonår, måste min mor axla även fadersrollen. Pappa orkade inte. Ofta stred vi, hon och jag. Envisa båda två, heta viljor. Ofta var jag onödigt elak, ångrat det många gånger. När jag senare i livet varit elak och dum mot kvinnor, har det varit som ett trist beteenderecidiv och jag har skämts för det.

Jag lärde aldrig känna min mor, inte på riktigt eller på djupet. Gör något barn det någonsin, frestande fråga. Kanske bara för att slippa den kvarsittande taggen i själen. 

Jag vet att hon fick höra att hon var oönskad, kanske plågade det henne hela livet. Hon sa alltid: Barn är Guds välsignelse. Egentligen riktat mot den som framställt henne som oönskad. 

Jag vet att hon var en flitig och mycket kapabel föreningsmänniska. Men svårt förstå varför hon valde husmodersföreningen framför socialdemokratiska kvinnoklubben. 

Jag vet att hon hade läshuvud och ville förlänga sin skolgång, Men sattes tidigt att arbeta som servitris. För att bidra till försörjningen.

Jag vet att hon skrev dikter i smyg, fann dem när vi städade ur hemmet. 

Jag vet att hon varje 13 december lussade i trappuppgången på Barrsätragatan i Sandviken, levande ljus i kronan. En rysare när hon kom vinglande med brickan med kaffe och lussekatter. (Skrev om det i novellsamlingen December 1999, kanske för att bearbeta ett barndomens trauma.

Jag vet att hon föll pladask för min far, ende mannen i hennes liv. Nästan en dubbelgångare till Humphrey Bogart, lika kort i rocken. Måhända den vackraste karln på Bruket. (Skrev om honom i Inte ska väl Humphrey Bogart gråta.)

Vad drömde hon om? Hur blev hennes liv med hennes eget mått mätt? Vilka ord skulle hon välja för att tala om det - med mig?


Jag önskar vi kunde sätta oss ner med en kopp kaffe och en parisersmörgås, hon älskade sådana, och att hon fick berätta för mig om vem hon var, förutom min mamma. Jag tänder ett ljus denna dag för en kvinna jag hade velat lära känna mycket bättre.

onsdag 14 juni 2017

Det finns inget vaccin mot nazism


Innan Sebastian Haffner emigrerade till England skrev han en bok, en ögonvittnesskildring inifrån 30-talets Tyskland, lämnade en bild av att allt till synes på ytan var som vanligt, de vanliga Berlinborna levde som de plägade göra, det var bara det att nazisterna marscherade fram. En av Hitlers kammarjungfrur, Pauline Kohler, berättade i fiktionens form om hur det var att tjäna Hitler i Berchtesgaden. Böcker skrivna från denna tid ger ett annat intryck än dem som skrevs efter 1945, med facit i hand.



Lion Feuchtwangers Oppermanns publicerades 1933, före Nürnberglagar och Wannsee-konferens och beslutet om den slutgiltiga lösningen. En fasansfull skildring på inte långt från femhundra välmatade sidor, med brännande dokumentära inslag man känner svårbetvinglig lust att värja sig mot, om hur attackerna mot judarna alltmer trappas upp. Mobbfasoner. Brununiformerade stormtrupper, dumhuvuden till gaphalsar, brutaliteter och sadism, skolor och myndigheter som impregneras av det ”folkliga” och ”nationella” tänkandet, den antiintellektuella retoriken och överorden, överhuvudtaget ett anständigt samhälle som långsamt men allt snabbare förvandlas till den råaste vildmark där blott den starke överlever, människan är människans fiende, ingen går att lita på.

Feuchtwangers huvudpersoner älskar och vördar sitt Tyskland, de betraktar sig inte som judar utan tyskar i första hand, de är sekulariserade, bildade och civiliserade, tror sig veta, rentav vara övertygade om, att de simpla nazisterna är ett övergående fenomen, förtjänar att ignoreras, man bör låtsas som att de inte finns. De bildade högläser Mein Kampf för varandra, hånskrattar åt de hårresande flosklerna och den eländiga tyskan. De skall komma att sätta gapskrattet i halsen, när de svårt misshandlas eller tvingas emigrera, utsätts för den mest förnedrande och skamliga behandling, ondskans kreativitet känner inga gränser, förutom dödens. 

Markörerna, varningssignalerna, blir allt tydligare. Men det går alltid att göra sig blind och döv. En sådan markör är när herr Oppermann plötsligt bara blir Oppermann. Eller professor Klein bara blir Klein. Till och med tilltalet brutaliseras, älskvärdhetens mask spricker. I det annars så artiga och belevade Tyskland, något jag själv brukar uppskatta och lyfta fram när det undras om min kärlek till landet.

Det finns inget vaccin mot nazism.

Plötsligt minns jag vad konstnären Tim berättade för mig, vad som hände i samband med öppnandet av en fotoutställning häromåret i Friedrichshain om Tredje Riket, Tim är foto- och collagekonstnär. Skinnskallar knallade i samlad tropp in i galleriet, han blev rädd, fruktade de skulle ge sig på utställningen och demolera den, eller angripa honom fysiskt. Men: - Det värsta var, att de sa inget, de var moltysta. Ingen kommunikation, ingen dialog var möjlig. De bara stirrade kallt på mig, utan ett ord.


Bruno Bettelheim (bilden ovan) satt fånge i Dachau och Buchenwald. Hur han än förhöll sig gentemot väktarna blev det fel. Försökte han tala enkelt på deras nivå, slog de honom, trodde han att han kunde göra sig till? Talade professorn enligt väktarna högtravande slog de honom, han skulle inte tro han kunde sätta sig på några höga hästar och leka fin! Det fanns ingen som helst möjlighet till ett vettigt samtal. Förnuftet avskaffat, instinkten och känslorna tagit över. I poeternas och filosofernas förlovade land - där Geist, andlighet, varit ledstjärnan. I det landet inföll den iskalla polarnatten. 

Häromsistens var jag och lyssnade på den modiga ledarskribenten Lilian Sjölund i Stadsbiblioteket i Gävle. Det handlade om det hat hon utsätts för på nätet. Till synes helt besinningslöst. Oartikulerat och korkat, vidrigt i sin verbala oförmåga. Innan kvällen hann avslutas kom den obligatoriska frågan: - Vad göra?


Ingen hade något svar. Fundersam och illa till mods hastade jag hem i kvällsmörkret.




tisdag 13 juni 2017

Matlagning och bonnrövar



Min morfar kunde knappt koka sig en kopp kaffe när mormor gick bort. Elin var den som oavlönat vårdade och servade maskinen Alfred - nuförtiden säger man humankapital, låter som något man förbrukar i koncentrationsläger - så att den kunde producera mervärde åt familjen Göransson. Morfar stod för produktionen, hon för reproduktionen. 

Jag har gått i morfars fotspår vad gäller kökets konst. När mina barn var små kunde jag fixa till köttfärsås och spaghetti.  Men inte mycket mer. Jo, blodpudding och fiskpinnar. Men jag är inte särskilt intresserad av att hålla på med grytorna eller jaga recept. Har heller inte behövt. Jag är däremot bra på att duka av och plocka undan. Och tacka för maten.

Ändå är ett favoritprogram i tv att se de danska bröderna Price, smale Adam och korpulente James, stå vid spisen. (Spise med Price i DR2.) Höra dem broderligt och kärleksfullt munhuggas och dra dåliga skämt. Jag blir kolugn av att titta på brödernas gastronomiska eskapader, njuter av deras lätta ton, de ger verkligen att hygge sig en konkret innebörd. Även om jag inte kan förstå varför de måste stoppa in så mycket mat i munnen när de skall provsmaka, samtidigt belåtet kommentera. Alltid blir det lyckat det som tillagas, alltid. Adam är förresten mannen bakom fenomenalt bra tv-serier. Det hade jag inte trott.

Händig fanns det de i Sandviken som tyckte att jag var och de stördes av det. Jag var inte som andra, inte konform, inte kuvad av bruksmiljön. Vet inte om ordet används med samma betydelse någon annanstans. Praktiskt händig har jag aldrig varit. Växte upp med en pappa som kirrade allt. Inklusive punkor på cykeln. Så jag behövde aldrig lära mig det. Opraktisk har jag förblivit hela livet, blir stressad av det praktiska livets alla gåtor. Fumlig och klumpig. Klantar till alla försök att leka praktisk.















Bonderøven kallas han i dansk tv. Frank Erichsen på sin bondgård nära Grenå. Utkantsdanmark som man säger i Köpenhamn. Som om bara Sjælland räknades! Han har det verkligen i händerna, det praktiska. Snickrar, hamrar, sågar, planterar, tar hand om djuren, tvekar aldrig, småler förnöjt under sin tunna mustasch och verkar kunna och veta allt om vad ett omfattande jordbruk kräver.

Och inte använder han moderna hjälpmedel! Inget som underlättar. Gamla don skall det vara, Frank vårdar traditionerna. Under en halvtimmes program demonstrerar han vad en tusenkonstnär är. Jag blir alldeles matt, önskar han kunde ta sig fem minuter och bara hänga med en Bayer, men icke. Men samtidigt blir jag lugn, som när jag ser bröderna. Rena medicinen.

Jag kan inte förklara varför. Kan det vara det att de verkar ha världen under kontroll, till skillnad från den ängslige Skriftställaren? Världen inte bara händer dem, faller inte plötsligt över dem. De behöver inte oroa sig, de har ödet i egna händer. Vad än bröderna kokar ihop och vad än Frank snickrar på.