torsdag 27 april 2017

Blott garderoben leder till skapande













Framlidne författaren Lars Gustafsson (ovan) yttrande vid något tillfälle och jag citerar fritt ur minnet, andemeningen dock inte ändrad:
- Vill man att ens barn skall bli bli kreativa, skall man låsa in dem i en garderob. För mycket socialitet är inte bra för kreativiteten.
På förekommen anledning, förskolorna var på tapeten. Gustafsson var kritisk mot dylika institutioner. Och hur vassa stenar slipas av.

Själv gick jag en dag, vägrade återvända, på det som förr hette kindergarten. I och med det hade jag fått nog, det var inget för mig. Det var inte bara det att jag fann maten motbjudande. Jag var nog lite egen av mig, som man sa förr. Trivdes bäst när jag fick vara med mig själv och äntra min fantasivärld. I den var jag suverän, det var bara min värld. Med vuxna trivdes jag som bäst om jag lämnades i fred. Inga frågor om vad jag lekte. Inga otrevliga varför. Dagisfröknarna däremot minst sagt påträngande.














Genom att ingåående studera konstnärer har jag förstått att de fritt och på egen kaluv kunnat utveckla sin kreativitet, utan att socialiseras sönder och slipas av. Joseph Beuys (med yxan på bilden ovan) strövade som barn ensam omkring i markerna. I den konst han så småningom kom att utveckla, spelade naturen en central roll. Liksom herderollen. Konstnären som herde. Osökt går tanken till Jesus.
















Søren Krøyer med hustrun Marie, omtalad som "Danmarks vackraste kvinna"


Søren Krøyer var en oäkting och oönskad. Förpassades av sin ogifte mor från Stavanger till København för att inhysas hos mostern och hennes make, professor Krøyer, den sistnämnde inte Sørens biologiske morbror. Föga förtjust i bastarden, dolde det inte. Søren hölls undan när gäster togs emot på Christianhavn, där familjen hade sin bostad. Utan lärare, ingen hade visat hur man gör, kom Søren en vacker dag ut från sin garderob och presenterade konstnärligt och tekniskt avancerade teckningar. Slog professor Krøyer med häpnad, där fick han så han teg. En konstnär var född. Den konstnär som senare kom att få heta "Skagenmålare". Men han var betydligt mer än så, hans konstnärliga produktion mångsidig. Att enbart uppfatta honom som Skagenmålare är att förminska honom.

Självfallet måste man skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet. I Sørens fall ofrivillig. Hans liv efter Christianshavn handlade mycket om att söka bekräftelse, en lång kompensationsvandring, trots makalös framgång och uppburenhet. Hela livet brottades han med svarta känslor och jagande demoner. Intagen på sinnessjukhus diagnostiserades hans känslomörker "melankoli".










Inga vassa stenar


Ganska nyligen avlagda studiebesök på dagis har inte ökat min förtjusning över denna inrättning. Förvaring av barn, för att föräldrarna skall kunna arbeta. Om jag inte missminner mig, fanns det en ekonom vid namn Otto Steiger. En modig man som väckte ont blod hos personalen genom att just betona förvaringsaspekten. Han uteslöt att samma personal betalades för att hysa varma känslor för barnen. De fick betalt för att utöva sitt yrke, ingenting annat drev dem.

En professionalisering av förskolelärarna skedde genom seminariets inrättande. Och jag drar mig till minnes att de en gång i tiden var en radikal grupp, många till vänster. Icke minst på det dagis i Upsala där jag hade mina barn. Det gick under namnet det röda Kapellgärdet. Men samtidigt. Det där med att uppfostra små barn, fösa ihop dem i grupp och, om än med varsam hand och mjuk röst, normbinda dem. Nja...

http://www.adlibris.com/se/bok/varje-manniska-en-konstnar-livskonstnaren-och-samhallsvisionaren-joseph-beuys-9789173748315

http://www.bokus.com/bok/9789171111333/ps-soren-marie-kroyer/

onsdag 26 april 2017

Vega med svavlet och Violasken













Kunde varit Vega, hon bar också vitt i sin butik. (Bild: Skansen)


Hon kunde utan förvarning avlossa en svavelosande svordom.
Aldrig illa ment. 
Skrattet aldrig långt borta, alltid på gott humör. 
Hjärta av guld.
Det gick inte an att lämna hennes trånga men oerhört trivsamma Konsumbutik, man handlade över disk, utan att hon skickat med en Violask, visste jag älskade dessa välsmakande pastiller.









Viol, ljuvligt välsmakande


Vega, en av dessa starka kvinnor som satte spår i min uppväxt och bidrog till att forma min kvinnosyn.  
Men hon var inte unik. 
Kvinnorna var de starka i brukssamhället, männen konfliktundvikande och undfallande, smet gärna i väg till vedboden, sedermera garaget, fredade zoner.

Vedbod har jag aldrig haft, heller aldrig någon dragning till ett garage, vad göra där?
Plocka med och ordna verktyg, hålla exemplarisk ordning, bete sig lika pedantiskt som min far?
Tror inte det. Inte tålamod nog.











Plats att dricka gömd likör i


Jag besökte en gång en gammal kompis jag inte träffat på många år.
Han föreslog ganska snart att vi skulle gå ner i garaget, där öppnade han en flaska han gömt undan.
Jag småfrös, frågade om vi inte kunde gå upp. 
Men icke.
Säkert genomskådade hustrun vad vi sysslat med när vi kom tillbaka, om hon inte redan gjorde det när vi avvek.
Vår andedräkt skvallrade om vad vi ägnat oss åt.
Det värsta var att kompisen bjöd på grön, trögflytande och sötsliskig Curaco.













Garagedricka





Apropå starka kvinnor. 
I am the respectful son of one of those
Kan höra min mors barska röst: Lars! 
Lasse sa hon aldrig, när det skulle fostras. 
Förmaningens tonfall, antingen för att jag  gjort något, eller för att hon misstänkte jag hade något fuffens för mig.
Och behövde en tillsägelse i förebyggande syfte.

Tilltalas jag Lars av någon kvinna, hör jag genast min mor. 
Skruvar besvärat på mig.
Som hade jag anledning vara skuldmedveten.

måndag 24 april 2017

Längtan få leva på sidan om världen











Walden


Henry David Thoreau flydde inte, vad han än ville påskina, civilisationen för att i sitt Walden leva som en ensling, eremit eller skogsmulle på sidan om världens dårskap och larm. Jag uppsökte Walden i samband med att jag var visiting professor vid Harvard Business School i Boston. Walden, en plats på sidan om världen? Knappast. Men flott lät det, att göra så. Vända ryggen åt det urbaniserade förfallet. Kulturkritik dragen till sin yttersta spets. Och boken Walden är klart läsvärd. Även om det Thoreau skrev om civil olydnad, till exempel Resistance to Civil Government (Civil Disobedience), var mer spännande.

Det gjorde Robinson Jeffers, förflyttade sig till sidan om världen. Efter att genom ett arv blivit ekonomiskt oberoende, den lyckosten, slog han sig ned på den amerikanska västkust som den gången inte var exploaterad och turistifierad. Och skrev vidunderlig poesi, direkt breath-taking, jag vet inget liknande. Som om den förlöstes av hans geografiska positionering. Inte hade kunnat skrivas utan den.

I stunder av missmod, när min mörka sida blir för påträngande, tvivlar jag på mitt skrivande. Bortsett från att jag bär med mig Jacques Lacan´s teori om att utan sublimering och symbolisering dör vi. I en mening måste jag således skriva, orden håller mig levande. Skulle jag skriva bättre om jag gjorde en Robinson Jeffers? Förlöstes i så fall min stil? Vågar jag pröva? Kanske handlar det mest om ett andligt på sidan om, behålla ett inre sådant. Men det underlättas förstås av de omgivande scenerierna.











Invånare i Simon´s Town


I Tversted i Nordjylland finns den plats där jag älskar att sitta och skriva. Och gör det varje sommar. Det är något som händer med mig, när jag slår mig ned i mitt annex med datorn i knäet. Orden seglar in, utan att jag befallt dem. Det händer inte någon annanstans. Inte i det i flera avseenden nedkylande Gefle, inbillar jag mig.














Nu höll jag på att glömma mitt älskade Berlin. Där händer det - också. När jag sitter med min dator i mensan ute på Freie Universität, omgiven av studenter. I väggarna det frihetliga, kritiska FU, från studentrevoltens stormiga tid. Det påverkar mig. Jag omsluts av den befriande FU-andan.

Sydafrika - skulle det kunna bli mitt på sidan om världen? Exakt där jag befinner mig nu? Simon´s Town, inte så långt från Godahoppsudden. Skulle jag kunna slå mig ned för gott här, lämna det plågade fosterlandet åt sitt öde? Leva vardagsliv här? Vågar  jag mig på något dylikt, jag den neurotiske trygghetssökaren?

Havet och de solbelysta bergen. Känslan av evighet. Paradiset som har landat på jorden. Vackrare än så här blir det inte. Men inte utan människor, därvidlag haltar den eventuella parallellen med Jeffers. Och i sällskap av pingviner som det finns många av här. Trevliga dock att beskåda där de vaggar fram. Hovmästaraktigt, för att göra människor av dem. Inte lika trevliga är babianerna, som också lever här.

Ändå. Och kanske. Långt från den oro och olust jag ofta känner hemma i Sverige. Alltför ofta. Samtiden skaver och jag vill hoppa av. Alla terrordåd. Oförmögna politiker som saknar långsiktig linje, trevar sig fram ad hoc. I don´t feel at home in this world anymore, som en film hette jag såg på Netflix före take-off från Arlanda.

Kanske borde jag stanna här. Inte återvända. I morgon lyfter planet från Cape Town International Airport. Är jag ombord, blir det för sent att ångra sig.

lördag 22 april 2017

Att i Sydafrika tilltalas med "baas"













Äntligen! döpte den kreativa teaterkonstnären Lotta Ramquist en fyndig föreställning till - om fabrikstyranniets bortdöende. Titeln signalerar lättnad över att det äntligen är över, den är såtillvida ett triumferande utrop. Men, handen på hjärtat, är det verkligen det? Över?

I den region där jag dväljs i Sverige tystnar slaveriets grottekvarnar, en efter en. Det klassiska industrisamhället försvinner och blir till historia, till sorg för fabrikskramare och grå betongsossar. Men fabrikstänkandet, att man är underordnad och någon annan bestämmer ens öde, hann flytta in i människornas mentalitet. Fångenskapen består, den inlärda hjälplösheten. Ofriheten.

Det kunde bistert uppfattas som att tänkandet lever sitt eget liv, spelar den ovälkomna rollen av en inre osynlig regissör. Människorna får därför inte fatt i sitt tänkande, blir snarare offer för det. Tankefigurer, skrev Johan Asplund om. Icke att underskatta. Styr vårt handlande och icke-handlande. Undermedvetna tankemönster bakbinder oss.

Asplunds Om undran inför samhället är en pärla och miniklassiker. Han tecknar inspirerande sin sociologiska metod, kanske bättre icke-metod. Det handlar till syvende och sist om att inte låsa sig i färdiga begrepp och teorier, inte rida på gamla käpphästar, utan just fortsätta att undra. Hålla sig öppen, utveckla aspektseendet, nyfiket söka fler ingångar till samhällsstudierna. Inte bekräfta - ifrågasätta och problematisera.

Jag undrar inför regionens övervintrande tankefigurer. Vilka är de, förutom den inlärda hjälplöshetens figur? Hur förändra dem? Hur pass starka är de? Hur få dem att släppa sitt grepp? Jag ansökte om forskningsmedel för att studera just tankefigurer. Redovisade uppfinningsrika idéer om hur närma sig detta fenomen. En forskning i ett upptäckande och emancipatoriskt, det senare skall det inte stickas under stol med, syfte. Ingen nyfikenhetsforskning! fick jag emellertid kastat mot mig från den som kunnat bevilja pengarna. Man måste på förhand veta vad man skall komma fram till! En sipp typ från Upsala Universitet hade talat.

Baas. En term jag förbinder med apartheidstiden, när de vita ägde oinskränkt makt. En tid man inbillade sig definitivt var över. Baas. Framför mig ser jag vit överhet och underordnade icke-vita. En äldre, svart kvinna som bad mig om en liten slant på Main Road i Simon´s Town, hörde sig själv spontant använda uttrycket. Ändrade det snabbt, efter att det lämnat hennes mun, till något som lät som bapa. Lika illa det, höll jag på skriva. Om det var "pappa" hon menade. Kände mig förstämd över att tilltalas så. Kvinnan var ju inte mycket yngre än jag.












Det är som i Tyskland efter Anschluss. Muren revs, men hade dessförinnan hunnit flytta in i mentaliteten hos de tidigare DDR-medborgarna. Tankemönstren som genererats under realsocialismen, definitivt inte lätta att ändra på. De hade fått fäste och uppfattades som naturliga och självklara, placerat sig svåråtkomliga för den kritiska, figurupplösande reflektionen. Därmed en bestående uppdelning i wessisar och ossisar. En inre mur som inte låter sig hackas ned.

Likadant i Sydafrika. 1994 upphörde apartheid. Men tankefigurerna släpar efter. De försvinner inte över en natt. De tar inte order.

Därför detta belysande baas.

torsdag 20 april 2017

Judar med vapen i hand för Hitler
















I Tredje Riket, som vilade på rasbiologisk grund, läs: fanatiskt och irrationellt judehat, hade beslutsfattarna problem med att bestämma vem som egentligen var jude och som enligt Hitler måste förintas. Skulle man gå på ras, på kultur? Lösningen blev att använda härkomst. Men vad med dem som hade en judisk moder, arisk fader? De som inte var "riktiga" judar.

Mischlingen var den officiella benämningen på halv- och kvartsjudar i Tredje Riket. Nota bene, terminologin de sorterande och klassificerande myndigheternas, inte min. Heljudar tvekade man inte om. Deportation österut till väntande läger. Men mischlingen, hur göra med dem? 

Armén var i stort behov av dem. Bland dem fanns ju dekorerade, stridsvana soldater från första världskriget. Hitler själv var villrådig. Olika dekret utfärdades som skapade mer förvirring än klarhet. Alldenstund vapenslagsledningarna efterfrågade vägledande instruktioner. Stringens var inte Führerns starka sida.

Han höll själv sin hand över somliga mischlingen. Skröt med sin "generösa" behandling av dessa. Hitler, med den absoluta makten i sina händer, kunde bevilja undantag från raslagarna, "förse" mischlingen med tyskt blod och göra arier av dem. Några hundra beräknas ha omdefinierats till tyskar på detta sätt. 

De som kategoriserades som mischlingen kände sig i första hand som genuina tyskar, inte som judar. Victor Klemperer har ingående beskrivit denna känsla av tillhörighet, utgående från sig själv. De älskade högt och ville försvara den tyska nationen. Svor trohetsed gentemot Hitler. Var beredda att stupa för honom. 

I armén gjorde många karriär. De befordrades till generaler och majorer. U-båtskommendörer. Tapperhetsdekorerades. Skyddades av högre befäl. Även av kolleger. Strypsnaran drogs dock mer och mer åt, ju längre kriget fortled och Tyskland gick mot ett oundvikligt nederlag. Ideologi sattes framför nationens akuta behov. Hitlers ledarskap  - katastrofalt. 

Många mischlingen led av sin kluvna identitet. Och plågades av hur illa, för att inte säga fasansfullt,  judiska släktingar, även närstående, behandlades. Utan att de kunde göra något åt det. Tilläggas kan, att en hel del insåg att de genom att slåss i armén undgick att tvingas dela heljudarnas öde. Uniformen skyddade. De var beredda att ljuga om sin bakgrund, lämna falska intyg, fabricera var de hörde hemma, be om att få enrollera sig i Wehrmacht. Vem kan förebrå dem?

Det utstickande förlaget Vaktel förser oss, i och med utgivningen av Hitlers judiska soldater: Soldater och generaler med judisk bakgrund i den nazistiska krigsmakten 1933-1945, med ytterligare en dimension av Tredje Riket. En för mig okänd. Bilden av nazistaten nyanseras. 150 000 mischlingen i uniform, anger bokens författare Bryan Mark Rigg. Hans gedigna forskningsarbete är så imponerande, hans herostratiska arbetsinsats. Över 400 överlevande, eller släktingar till mischlingen, har han intervjuat. Särskilt intressant blir det med alla enskilda han initierat berättar om. Boken berikas av dessa många Riggs case studies. Historien blir konkret. Även om källkritik förstås är påbjuden. Muntliga källor måste granskas särskilt noga. Och så långt efter kriget.

En fasansfull bild framtonar av en identitetsbestämning som inte är "naturlig", given eller självklar. Utan görs av den totalitära, politiska makten. I detta fall en unikt mordisk sådan. Överst en många gånger klart förvirrad figur. I bokstavlig mening direkt livsfarlig.


onsdag 19 april 2017

Fann jag mitt Jesu ansikte?





















Alltid en blandad känsla för mig som författare att hålla en tryckt bok i handen. Rädd upptäcka korrekturfel, för sent att åtgärda. Rädd inte kunna stå för innehållet, eller delar av det. Men så känns det inte denna gång. Boken får anses redo att möta sina läsare. Och jag är spänd på reaktionerna, kanske mer än någon gång tidigare. Måhända beroende på projektets våghalsighet.

















Så här i efterhand förstår jag att projektet inleddes redan i Tyskland sommaren 1990. Vi hade fått för oss att begå en längre stadstur i vår gröna, inte helt pålitliga, gamla Audi. Besökte mer än tjugo städer, ingen på förhand bestämd. Vi följde våra infall utan att ha förbokat hotell.

Augsburg, där Bertolt Brecht (bilden ovan) föddes. Det sagolika Heidelberg invid Neckar, som jag förknippar med sociologen Max Weber. På en anslagstavla utanför universitetet noterades hermeneutikern Hans-Georg Gadamers (bilden nedan) namn. Mannen bakom Wahrheit und Methode. Då fortfarande i högsta grad aktiv och i tjänst.

Det idylliska Hildesheim. Med hus, inte så så sekeltyngda som man lätt kunde inbilla sig och som gav ett autentiskt intryck. Skickligt utförda rekonstruktioner av de ursprungliga. De allierade hade bestämt sig för att lägga Tyskland, och i samma stund inte bara större städer som Dresden och andra, i grus och aska.














Ulm, med världens högsta kyrktorn (bilden nedan). Jag parkerade bilen aningen snett utanför hotellet och åkte på en överhalning av en perfektionistisk tysk. Det kändes tryggt, alles in Ordnung.














Vi uppsökte kyrkor i varje stad, såväl katolska som protestantiska. Mötte Jesus i olika versioner och stannade begrundande till inför dessa: på altartavlor, hängande på korset, träskulpturer. Det var ansiktsuttrycken som fångade mig och fortsättningsvis vägrade att släppa sitt grepp om mig. Påfallande ofta ett milt uttryck, nästan fåraktigt sådant. Jesus som slaktoffer. En ofarlig och tandlös Jesus. Långt till den kraftfulle och i den demoraliserande världen aktivt ingripande Jesus som Pasolini framkallar i filmen Matteusevangeliet. I dessa olika ansiktsuttryck föddes långsamt idén till den bok som nu föreligger.


















Vid ett par framträdanden i Svenska kyrkan hade jag förmånen att få tala om Jesu ansikte och min Jesusbild. Men först sommaren 2016 kom jag till skott, tjugosex år efter stadsturen. Som vanligt sittandes i mitt annex med datorn i knäet, närmare bestämt i Tversted i Nordjylland. När jag väl börjat skriva, gick det undan. Texten tryckte sig fram, mån om att framhålla sin egen angelägenhet och att det nu var dags explicitgöra den.

Det är ett gudabenådat  samarbete jag har med konstnären Erling Öhrnell. Bokens bilder blev precis som jag ville ha dem. Utan att jag på förhand hade kunnat ange det.

Den kritiska undrans ögonblick: Fann jag min bild av Jesus, bortom andras bilder och uttolkningar? Sådana som existerar i, som det kan förefalla, en hart när outtömlig och oöverskådlig mängd. Den strävan och längtan efter min Jesus som förstärktes i samband med att jag låg inne för behandling på Akademiska Sjukhuset vintern 1999/2000. Utgången var oviss, prognosen från specialisterna becksvart. Vid ett tillfälle skyndade Jesus snabbt förbi min säng. Jag hann inte se hans ansikte. Det nästan förargade mig. Som vände han sig bort från och struntade i mig. Övergav mig.

Kanske var det en fingervisning. Och det mynnar ut i den avslutande frågan: Kanske det ansikte som föreblir osynligt eller otydligt, med drag som i bästa fall bara låter sig antydas, är det som starkast påverkar? Nå, nu föreligger boken, projektet är redovisat.

http://www.adlibris.com/se/bok/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se-9789197903578
http://www.bokus.com/bok/9789197903578/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se/

måndag 17 april 2017

Bli inte en driftkucku!














Vad formar en människa? Varför blir man den är? Fast är klingar för statiskt, som om man inte kunde förändras. Och det kan man, väl? Det finns ju coacher och andra professionella hjälpare som lever, därtill lever gott, på att basunera ut det. Inte fasen vet jag hur de bär sig åt, avser heller inte anlita någon.

Min högt avhållne vän och inspiratör genom många år, Gunnar Adler-Karlsson (bilden ovan, i bakgrunden hans proselyt), hävdar att det genetiska, det biologiska, arvet är orubbligt. "Man måste ha tur i den genetiska given", brukar han lakoniskt konstatera. Annars är det kört. Och det går inte att ändra på. Kan överföras till politiken: vi är olika, det låter sig inte korrigeras genom reformer eller ingrepp, hur vällovliga de än är. Den bisarra dröm som fanns i realsocialistiska länder, bland dem Kuba, om att skapa den socialistiska människan ledde till förödande konsekvenser.

Gunnar skrev en viktig bok, Skolan - parkeringsplats för onödiga eller vägen till det inre reviret?där han demonstrerade att alla socialdemokratiska försök inom skolväsendet att skapa jämlikhet och utjämning bara gjort det etter värre. Klart man kan skylla på, eller hänvisa till, klass och bakgrund (numera är det väl etnicitet, ras eller kultur som är den springande faktorn), men det räcker inte. Och vilket är egentligen problemet med om vi är olika, vissa mer intelligenta än andra, eftersom de hade tur i den genetiska given? Det behöver därför inte nödvändigtvis leda till diskriminering. Dessutom, om det förhåller sig så att vissa förhållanden inte låter sig rubbas, riskerar politiker och många på Skolverket bli arbetslösa. Hemska tanke!














När jag under min studietid knäckte extra som skötare på Ulleråkers mentalsjukhus (bilden ovan), förvarades och tungt medicinerades där på en av de avdelningar där jag tjänstgjorde en medelålders kvinnlig patient. Dotter till en rik bonde från Norduppland. "Gammjänta", hette det förr. Dagarna i ända satt hon och vippade på sin stol, kläckte saligt leende ur sig visheter, typ: Den som spar, han har. Eller: Skönhet förgår, men klokhet består. Till saken hör att hon hade mycket håriga ben, omöjligt att inte observera det. Håriga för svagt, skäggiga snarare. Rena kapten Blåskägg.
Inte bara en gång under en dag hördes från bonddottern: Hellre en fågel i handen än tio i skogen. Och: Hellre brödlös än rådlös.

Sokrates undervisade genom att ställa frågor till sina discipler, aldrig servera färdiga svar. Jesus använde liknelser, inte sällan kluriga. Själv är jag uppvuxen med och formades av min mors,  fostrad och tuktad i det stålhårda brukssamhället, varnande uppmaningar och likaså varnande exempel. Det var hennes speciella uppfostringsmetod. Inte så lite skrämmande.

Sätt inte en ära i din egen skam. Akta, så du inte blir en driftkucku. Minns kusin Erik, honom gick det illa för när han satte på sig svartskjorta och kallade sig syndikalist. Hon hade en uppsjö av uppmaningar och exempel på lager. Även en sådan som blod är tjockare än vatten. När jag hamnat i Upsala och lärt mig tala krånglig akademiska, försökte jag övertyga henne om att blod och vatten är "inkommensurabla storheter". Hon fattade inte vad jag pratade om.













Däremot var det min älskade morfar Alfred som lärde mig: Man får inte vara dum, för då kan man bli bas. Det kunde han, den orädde, kasta rakt i ansiktet på så kallade "arbetsledare" om de inte lät honom vara i fred. Från morfar ärvde jag min obotliga chefsallergi. Jag tålde under alla mina år inom arbetslivet aldrig chäfer (det skall stavas med ä), framförallt inte manliga, kortvuxna sådana. Morfar varnade också för dylika. (Jämför Putin, bilden ovan.)

Och genom åren har jag förstått, genom dyrköpt och frustrerande erfarenhet, att han hade rätt. Min sista chäf var en kortvuxen lömig liten figur, bekände sig intellektuellt underlägsen mig, behövde kompensera för sin ringa höjd över havet. För feta pengar som snoddes ur kärnverksamheten skickades han, och andra lika eländiga chäfer på samma myndighet, på ledarskapsutbildning. Som om det hade hjälpt.

Jag brukar citera min mor. Och trots att rysligt många år har gått, kan jag höra hennes röst, som stod hon bakom min rygg och med sträng blick dikterade: Sätt inte en ära i din egen skam, Lars!
Kanske också en form av genetiskt arv, men jag tror inte Gunnar skulle gå med på det.