Jag är en inbiten kyrkogårdsbesökare. Det gäller inte endast Gamla Kyrkogården i min uppväxtstad Sandviken, där familj, släktingar och alltför många jag kände sover den eviga sömnen. Och dit, till den kyrkogården, måste jag bara bege mig för att känna tillhörighet. Även minneslunden, fast jag inte tycker om dylika med deras inbyggda anonymitet. De får mig att tänka massgravar, identitetsutplåning, spårlöst försvinnande.
Kommer jag till en ny stad, är en av mina första undringar var det finns en kyrkogård där jag långsamt kan strosa. Läsa på gravstenar, försjunka en stund på en bänk, under tigande skyar.
I Berlin uppsöker jag alltid två kyrkogårdar. På den ena, i västra Berlin, ligger Ulrike Meinhof. Den forna medlemmen i Rote Armee Fraktion. I de sensationssökande medierna gick de under namnet Baader-Meinhof-ligan. Meinhof utsedd på 1970-talet till den tyska statens fiende nummer 1, föremål för polisiär klappjakt.
Hennes grav bär alltid spår av besökare som nyligen varit där, lämnat blommor eller några rader, en hälsning ned till graven, på ett kort. Hon, som har blivit en ikon för efterlevande, dog (det finns mycket som talat för att hon likviderades) redan 1976. Men graven och Ulrike glöms aldrig bort. Där under en stor, beskyddande björk.
Hennes öde vittnar för mig om det kompromisslösa livets faktiska möjlighet, det går att välja ett annat liv än anpassningen och underordningens, bortsett från allt hon anklagades för. Ljusår från där jag, vankelmodig och försiktig, existentiellt rör mig. Alltför ofta viljande vara till lags.
Den andra kyrkogården återfinns i Östberlin. Belägen bakom det hus där trubaduren Wolf Biermann, fram till att han låstes ute från DDR, bebodde en Stasi-avlyssnad lägenhet. Där vilar Brecht, studentgurun Herbert Marcuse, anarkisten Fritz Teufel, teaterdemonen Heiner Müller och flera andra. Jag vistas alltid länge på den kyrkogården. En vacker björkallé löper i den. Och den är som mest tilltalande om våren.
Här gäller också: dem jag stannar till hos är långt från mig som person och samhällsmedborgare. Jag önskar att jag kunde förkorta avståndet, bli som en av dem, men förmår inte. Jag inspireras, men kommer inte till handling.
Så gravarna vänder sig till mig. Uppfordrande. Även om jag en gång på en kyrkogård läste: ”de döda talar inte”.
Samtidigt påminns jag om livets korthet och den död som väntar oss alla. Utan undantag. Hur vi än stretar emot eller förtränger.
Nobelpristagaren Herta Müller avslöjar i någon av sina böcker att hon avskyr att beträda kyrkogårdar. Hon kan inte låta bli att tänka, att hon vandrar på taket till en underjord lagrad med döda. Och det fyller henne med obehag.
”Låt de döda begrava de döda”, lär Jesus ha sagt. Det kan tolkas på olika sätt. Man skulle kunna tolka det som att det inte är hälsosamt, det som jag gärna ägnar mig åt, att syssla så mycket med döden. Något som jag ägnat mig åt ända sedan barndomen. Och att vara en så flitig kyrkogårdsbesökare. Gör det mig mörkare till sinnet, mörkare än vad som är bra för mig? Det finns de som har antytt det.
Men inte lär jag sluta med mina kyrkogårdspromenader, till skillnad från Herta Müller, i skuggan av den allestädes närvarande döden. Om jag känner mig själv.
Och i sommar, väl på plats i det skimrande Krøyerland invid det ständigt brusande Vesterhavet i Nordjylland, fortsätter jag att skriva på Döden - 31 sortier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar