tisdag 7 mars 2017

Livet bakom den antifascistiska skyddsvallen

                            









Foto: Bundesarchiv


Den gängse klichébilden av DDR är den av något betonggrått och tröstlöst. Stela gubbar typ Honecker och kompani på hederstribuner, utkommenderade undersåtar som viftar med röda flaggor på 1 maj och när det pågår statsbesök. Det paranoida Stasi som håller ögonen på alla, jagar och skjuter på ”republikflyktingar”. Brist på allt, tomma butiker och misär. Hus och gator som inte underhålls, inget som fungerar. 

Ett land som ingen vettig människa egentligen ville bo i, en olycklig konsekvens av kriget och Sovjets ockupation. En östzon som kom att heta DDR. Ett konstgjort land.

Men vad skedde bakom kulisserna och under den totalitära, hårda ytan? Går det att störa den bild som etsat sig fast hos oss i Väst? Vilka var, för det första, de som bebodde denna republik och hur levde de sina vardagliga liv där bakom ”den antifascistiska skyddsvallen” som Muren officiellt benämndes?

En kväll tar jag med mig den i DDR uppväxte Eugen Ruges Den tid då ljuset avtar till sängen, för en stunds läsning innan John Blunds, ”Sandmann” som han hette i DDR och fortfarande heter i tysk barn-tv, ankomst. Sedan förmår jag inte släppa boken på över fyra hundra sidor. Det är omöjligt, texten suger in mig, plötsligt är jag inkastad mitt i ett skeende och kommer inte undan. Och lika plötsligt anar jag gryningens inträdande. 

Inte ofta jag sträckläser, men denna gång oundvikligt. Kliver upp, kokar kaffe, slår mig ner i pensionärskuvösen, fortsätter att läsa. Medan trafiken rullar i gång därute och Staden vid havet sömnigt vaknar.

Jag får ibland frågan varför jag är så fascinerad, för att inte säga intellektuellt uppslukad, av totalitära samhällssystem framförallt de tyska versionerna: Tredje Riket, DDR. Jag läser allt jag kommer över, ser gång på gång, som om jag sökte något jag missat, om filmer som Der Untergang, Das Leben der Anderen, Barbara och Er ist wieder da.

Vad ger det mig för nycklar och till vad? Det kan jag inte enkelt svara på. Och jag blir aldrig färdig med det totalitära, jag kan inte sätta punkt. Något undanglidande vägrar lämna mig i fred, det gives inga definitiva svar. Frustrerande och samtidigt uppfordrande.

Jag har läst många inifrånskildringar av DDR. Men ta mig tusan, om inte denna klår alla. Lägg till skildringen, också från insidan, av upplösningen av DDR, med uppkomsten av de ”nya” delstaterna, utförsäljningen av folkegendomen och privatiseringen, mindervärdeskänslorna och skammen, den bestående mentala muren. 

Att få följa familjen Umnitzer fram till 1989, samma familjs överhuvud Wilhelm fyller samma år nittio och man samlas till något som riskerar bli en sorgemässa över det som sker runt omkring. DDR liksom bara försvinner i ett hål i marken. Och Ruge låter oss även bevittna försöken därefter till anpassning till den senkapitalistiska, varufetischistiska samtiden. Med ”ideologiernas död”, som en rubriksökande samhällsfilosof sammanfattade det.

Konkret tecknas förloppet, verkligheten bor i detaljen. Påminner en smula om filmen Good Bye Lenin men Ruge är skarpare, inte lika idealiserande. Konsum och ransonering av mjölk, det officiella organet Neues Deutschland, gurkor på burk, dans på Folksolidaritetsklubben, Vysotskij på grammofontallriken, Bahnhof Friedrichstrasse knutpunkt och gränsstation, dofterna från Trabanter och Currywurst, Bratkartoffel. 

Ljuden som smyger sig in från det närliggande, från Östberlin bara några stenkast bort, och förföriskt glittrande Väst. Namnet Gorbatjov som börjar cirkulera, Sovjet på väg att upphöra. Det grymtas om Wolf Biermann, den utestängde bråkstaken, skvallras om den uppburna Christa Wolf. 

Partitrogna och förblindade, som försvarar Muren och mottager statens förtjänsttecken. 
Men även idealister, det fanns ju faktiskt sådana, som trodde på socialismen och att den går att bygga, trodde illusoriskt nog på ett bättre DDR, med mer demokrati. 

Tillkortakommanden och livshotande sjukdomar, kärlek som förbleknar, åldrande och demens. Existenser inte långt från våra egna, lätt känna igen sig. 

Och mitt i det som kunde uppfattas som blott endimensionellt och totalitärt och utan sprickor: frizoner. Människans okuvliga och eviga längtan efter tid och liv för sig själv. Liv – till varje pris.
Det är storslaget, gripande och berörande. Familjen Umnitzer och alla andra DDR-medborgare dras med av historiens flod, utan att kunna se vart den för dem. 

Till skillnad från oss besitter de inte facit, de kan inte veta vad som väntar runt hörnet, agera annorlunda eller klokare. Och vi bör passa oss för att moralisera och fördöma i efterhand, inte förnumstigt sätta oss på några höga hästar. Vi som inte var med, vi som inte på allvar prövades.

DDR-motsvarigheten till Manns Buddenbrooks, drog Der Spiegel till med och sparade inte på lovorden. Jag nickar instämmande. Man lever med och sig in i dessa Umnitzers. Familjens mångfacetterade historia, med landsflykt i Mexico undan nazisterna, lägerfångenskap i Sovjet, någon som flyr till Väst. Man önskar man varit inbjuden till födelsedagskalas och familjehögtider, harmoniskt på ytan men en hotad idyll. 

Varför inte en TV-serie, kunde man göra Weissensee, kan man göra en på detta mästerverk. Efter denna bok, blir aldrig DDR riktigt mer detsamma för läsaren. Bilden har fördjupats, de förment likriktade ossisarna blivit individer som du och jag.

Utgivet på det lilla förlaget Nilsson! En kulturgärning.

Boken
Den tid då ljuset avtar.
Av Eugen Ruge. Översättare Aimée Delblanc. Nilsson förlag, 2016.

2 kommentarer:

  1. Mycket intressant. Har beställt från Nilsson förlag. Har annan uppfattning om Egon efter att översatt Samtal med Egon Krenz i junge Welt. Finns på Stefan Lindgrens Nyhetsbanken 20 nov 2026 eller på min staus - Sixten Alexander Andréasson

    SvaraRadera
  2. Hej Alex, läste den intervjun i 8 Dagar. Ruges bok tog mig starkt.

    SvaraRadera