När Högskolan i Gävle fegade ur

Högskolan i Gävle

Ett par år innehade jag det föga upplyftande uppdraget som ordförande för Saco-föreningen vid Högskolan i Gävle. Ironiskt, kunde det tyckas, enär undertecknad tvingades löpa gatlopp i slutet på 1970- och början på 80-talet, efter att ha skrivit en mycket kritisk, tillika medialt uppmärksammad, avhandling om hur facket gjort sig medlemsoberoende och snärjts in i de arbetsrättsliga lagarna, bakbundits och tagits som gisslan i samband med nedläggningar och avskedanden. Till och med självaste LO-ordföranden, Gunnar Nilsson, ryckte ut och fördömde.

Samtidigt som jag togs i hampan av upprörda ombudsmän och fackförbundspress som vägrade diskutera mina resultat, endast morrade om att jag ”spred söt lukt för borgarna”, var jag vän med dem som stod i ledningen för LKAB-strejken. Knappast några fackföreningskramare om man säger så, däremot förespråkare av vilda strejker. En av dem, Harry Isaksson, skrädde inte orden: ”socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende”. 

Ordförandeskapet försämrade min nattsömn, jag kände mig maktlös, stångades, drogs in i uppsägningsprocesser, kände mig medskyldig till att kolleger och vänner måste lämna sina jobb och vandra ut i otrygghet. Lägg till fackligt medvetslösa och ointresserade kolleger, det enda viktiga den egna karriären och att vara arbetsgivaren till lags.

Ett ärende fortsätter att förfölja mig, vägrar att släppa sitt grepp. En medarbetare och medlem häktades och åtalades efter att ha misshandlat sina barn. UNT skrev om det, utan namns nämnande. Arbetsgivaren övervägde repressalier, icke minst hade det ju brutits mot den förkättrade ”värdegrunden”. Haken var, att personen var muslim. I hemmet hade han praktiserat Koranenskola, och om jag förstår det rätt åkte barnen på en omgång när de inte var tillräckligt lärorika och lyssnande. Efter att misshandeln uppdagats placerades hustru och barn i skyddat boende. 

Personen vände sig till facket och bad om stöd, eftersom han fruktade uppsägning. Ombudsman och chefsjurist från centrala SULF (universitetslärarförbundet) ryckte ut. Som lokal företrädare var jag med på ett hörn, satt av förhandlingar där de senare enträget försvarade medlemmen, medan han ömsom grät, ömsom ilsket hotade med att för arbetsgivaren avslöja komprometterande saker om kolleger på högskolan. 

Arbetsgivaren backade och det hela mynnade ut i att barnmisshandlaren inte tilläts undervisa på ett tag, däremot gav man honom betald tid för kompetensutveckling, han erbjöds tillfälligtvis en bättre tjänstekonstruktion än den han skulle haft utan barnmisshandeln. En betydligt bättre tjänst än kolleger som inte klår sina barn. 

Fegheten och flatheten från alla sittningar, fruktan från arbetsgivaren och det centrala facket att framstå som främlingsfientliga, islamofobiska och rasistiska, tar jag med mig, det fortsätter att få mig må illa. Och att ingen, inte heller undertecknad, rakt ut sa: I Sverige slår man inte sina barn, inget att diskutera. Vi knep, medan den självömkande misshandlaren genom sitt gråtande och manipulerande närmast vann sympati. 

Strax före jul sedan stötte jag ihop med en av cheferna som deltog i förhandlingarna.

- Jag skulle vilja prata med dig om en sak, som plågar mig.

Blicken rädd och flackande, hon fattade omedelbart vad jag syftade på.

- Du menar väl inte här och nu?
Tablå.