På rödvästarnas tid

Jernvallen i Sandviken 1953


Vajande, blågula fanor som fångats av vinden, höga, svajande stänger. Uniformerad mässingsorkester som kraftfullt och tonsäkert tutade, förlänade matcherna en högtidlig inramning, förväntan inför avspark stegrades, spelarna snart inspringande mot mittpunkten för att hälsa publiken. Slingrande cigarettrök. 

Därnere på löparbanan Jacob med välvårdad tangorabatt, vit båtmössa käckt på svaj och korvvagn som det ångade ifrån, en i stan känd figur som påstod att han serverat på de finaste krogar i kungliga huvudstaden. Får vara hur det vill med det, Ekendialekt låg han i alla fall inne med. Jolligt, muttrade vissa av de kollektivanställda. 

Rödvästarna, Sandvikens IF, höll vi på i min familj, med eleganta lirare som Arne Hodin i spetsen, fick aldrig den chans de förtjänade i landslaget, de bodde ju fel. Uteslutet, av för mig i dag okända skäl, att hålla på SAIK, Sandvikens AIK, rivalerna, det lag som hade bildats först av de båda. Holger som bodde i samma uppgång som vi höll på SAIK, när de hade förlorat hälsade han inte på pappa, teg surmulet med böjt huvud, svarade inte på tilltal. 

Fotboll - det var allvar och identitetsskapande. En viktig del av vardagslivet på Bruket. Spelarna jobbade på Verket eller hos brandkåren. En Working Class Community som Brian Jackson skrev om och som inte längre existerar.

Sällsynta gånger låg SIF och SAIK i samma division och möttes för ett derby. Det kunde inte bli bättre, spänningen på morgonen när det var matchdag. Farsan, medan han omsorgsfullt knöt slipsen: - Vad tror du Lars Gösta, ska vi satsa på att det blir 4-1?

Sedan gjordes bandyplan av den klassiska arena som var omtalad för sin skönhet, den ödelades. Det på 50-talet stolta, framgångsrika SIF hade börjar sjunka i divisionerna och fick nöja sig med en fjuttig plan i närheten av den klassiska, en klar markering, ett ofrånkomligt erkännande av att deklassering skett. Aldrig mer blir det som förr, allsvenskan har rödvästarna lämnat för gott.

Bandymatcher utomhus kunde förstås också vara en höjdare, det ska tillstås. Stämningen. Ljuden från isen därnere. Portföljerna. Åkarbrasorna. Gemenskapen i kall vinter, frusna fötter under öppen himmel. 

Men så byggdes Göransson Arena. En "gåva" till Sandvikens kommun, en gökunge. Ingen hade förutsett de driftskostnader den skulle generera. Tydligen gjordes ingen ordentlig risk- och konsekvensanalys. Familjen Göransson kan därmed postumt fortsätta kasta sin järnhårda skugga över staden, släpper aldrig sitt förslavande grepp om invånarna. De senare förefaller stå i en evig skuld till Göranssons. 

Strax över 1 000 personer för det mesta på bandymatcherna, inte fler, trots att svartvita SAIK med ett förpliktigande S, som i Stålmännen, på bröstet tillhör de främsta. Ödsligt, gapande hål på läktarplats, övergivna stolar. Portföljförbud. Men dyr alkohol kan intagas i en restaurang. Och det lär väl finnas loger för höjdarna, om jag inte tar miste. Inte längre den folkets sport, bortom stora pengar och kommersialisering, som en gång i tiden till och med kunde spelas på sjöis.

I centrum av Sandviken tomma butikslokaler, ständigt uppstår nya. 
En stad på nedgång. Och ingen vet hur bryta den. Hur många "näringslivsutvecklare" eller "strateger" man än anställer, hur många "workshops" om hur "skapa ett bättre företagsklimat" man än anordnar. Entreprenörer och driftiga vänder staden ryggen. Liksom dess invånare, som det verkar. Ingen bryr sig.

Att åka förbi Jernvallen, eller genom min uppväxtstad, någon enstaka gång beträda dessa för mig affektionsladdade gator, inger mig känslan av något oupphörligt förlorat. I min svagaste stunder frestande känna paradise lost, men det är att låta vemodet enkelt segra över den klara insikten.