Trettio år med Pier Paolo

I över trettio år har jag levt med Pier Paolo Pasolini. 1986, under en tågresa, kom jag att läsa en tidningsartikel, en Understreckare i Svenska Dagbladet, om familjen Pasolini och greps redan från allra första raden av dess dramatiska öde. Familjehistorien tog sig in under huden på mig, trängde genom mina försvar. Dessförinnan var Pasolini för mig främst Matteusevangeliets rasande Jesus, en som hatade hyckleri och dubbelmoral. Beredd betala med död och korsfästelse för sin kompromisslöshet. En film som gick upp på vita duken samma år som jag konfirmerades, men Pasolinis aggressive och klarsynte Jesus kom vi inte i kontakt med under den avslagna konfirmationsundervisningen. Snarare en politiskt ofarlig Jesus. Ett mähä och offerlamm.

Framför mig såg jag stranden i Ostia utanför Rom, där Pier Paolo bestialistiskt mördades 1975 efter att ha lurats in i ett bakhåll. Ostia fick jag möjlighet att komma till hösten 2016. Och att bo på Hotel Sirenetta med Medelhavsutsikt och skriande hesa måsar. Och där det kändes som att kliva direkt in i en italiensk film från 1950-talet. Jag gnuggade mina ögon, det var som att spela med i en sådan film. Utan att kunna ett ord italienska. I bakgrunden sjöng sammetsrösten Umberto Marcato.

Och jag fick, tack vare kära vännerna Marianne och Gunnar Adler-Karlsson som besitter en bostad i den italienska huvudstaden, träffa Silvio som kände Pasolini, när den förre var en av många ostyriga trashankar till pojkar som drev omkring på gatorna i efterkrigstidens, den stora bristens, Rom. Pasolini månade om dem, höll sin hand över dem, en barmhärtigheten och nådens hand. Silvio försåg oss med adressen till det hus i stadsdelen Monteverde där Pasolini bodde. Sällsamt stå utanför porten, föreställa sig honom komma och gå in och ut genom den porten.

Således över trettio år med Pasolini. Och en bok blev det till slut. Eter att ha brottats mycket med föremålet och stoffet. Och mig själv. Jag har, travesterande Strindberg, kallat den min största smärtas barn. Det mest självbiografiska jag skrivit, jag kunde använda Pasolini, gå in i honom, låna hans masker. Låta honom göra det jag aldrig vågade. En ställföreträdare. Den jag hade velat vara. Men kompromisslösheten förkroppsligades aldrig i mig.

Dessa decennier av mitt förgängliga liv, där det hände så mycket. Mycket har den försonande glömskan norpat. Och där jag kunde ha dukat under i ett tumörangrepp. Döden hånflinade från och till några månader mot mig.

Men Pier Paolo fanns där, hela tiden. Klippan. Orkanens öga. När jag tvivlade och anfäktades av vankelmod, drev han på. När jag förtvivlade, natten föll in klockan tolv på dagen, undgick jag inte hans genomskådande, knivskarpa blick. Ett tag hade jag en bild med honom uppsatt på insidan av dörren till mitt kontor. Jag sade till mig själv: Kan du inte möta den blicken och stå för det du gör, gå inte ut i världen.

I en av prologerna i boken: "Orkanen ser ej sitt eget öga / måsen ej sin vilda flykt / Jag vägrade leva mitt liv enkelt / säger ni nu han var förryckt?"