Äntligen! döpte den kreativa teaterkonstnären Lotta Ramquist en fyndig föreställning till - om fabrikstyranniets bortdöende. Titeln signalerar lättnad över att det äntligen är över, den är såtillvida ett triumferande utrop. Men, handen på hjärtat, är det verkligen det? Över?
I den region där jag dväljs i Sverige tystnar slaveriets grottekvarnar, en efter en. Det klassiska industrisamhället försvinner och blir till historia, till sorg för fabrikskramare och grå betongsossar. Men fabrikstänkandet, att man är underordnad och någon annan bestämmer ens öde, hann flytta in i människornas mentalitet. Fångenskapen består, den inlärda hjälplösheten. Ofriheten.
Det kunde bistert uppfattas som att tänkandet lever sitt eget liv, spelar den ovälkomna rollen av en inre osynlig regissör. Människorna får därför inte fatt i sitt tänkande, blir snarare offer för det. Tankefigurer, skrev Johan Asplund om. Icke att underskatta. Styr vårt handlande och icke-handlande. Undermedvetna tankemönster bakbinder oss.
Asplunds Om undran inför samhället är en pärla och miniklassiker. Han tecknar inspirerande sin sociologiska metod, kanske bättre icke-metod. Det handlar till syvende och sist om att inte låsa sig i färdiga begrepp och teorier, inte rida på gamla käpphästar, utan just fortsätta att undra. Hålla sig öppen, utveckla aspektseendet, nyfiket söka fler ingångar till samhällsstudierna. Inte bekräfta - ifrågasätta och problematisera.
Jag undrar inför regionens övervintrande tankefigurer. Vilka är de, förutom den inlärda hjälplöshetens figur? Hur förändra dem? Hur pass starka är de? Hur få dem att släppa sitt grepp? Jag ansökte om forskningsmedel för att studera just tankefigurer. Redovisade uppfinningsrika idéer om hur närma sig detta fenomen. En forskning i ett upptäckande och emancipatoriskt, det senare skall det inte stickas under stol med, syfte. Ingen nyfikenhetsforskning! fick jag emellertid kastat mot mig från den som kunnat bevilja pengarna. Man måste på förhand veta vad man skall komma fram till! En sipp typ från Upsala Universitet hade talat.
Baas. En term jag förbinder med apartheidstiden, när de vita ägde oinskränkt makt. En tid man inbillade sig definitivt var över. Baas. Framför mig ser jag vit överhet och underordnade icke-vita. En äldre, svart kvinna som bad mig om en liten slant på Main Road i Simon´s Town, hörde sig själv spontant använda uttrycket. Ändrade det snabbt, efter att det lämnat hennes mun, till något som lät som bapa. Lika illa det, höll jag på skriva. Om det var "pappa" hon menade. Kände mig förstämd över att tilltalas så. Kvinnan var ju inte mycket yngre än jag.
Det är som i Tyskland efter Anschluss. Muren revs, men hade dessförinnan hunnit flytta in i mentaliteten hos de tidigare DDR-medborgarna. Tankemönstren som genererats under realsocialismen, definitivt inte lätta att ändra på. De hade fått fäste och uppfattades som naturliga och självklara, placerat sig svåråtkomliga för den kritiska, figurupplösande reflektionen. Därmed en bestående uppdelning i wessisar och ossisar. En inre mur som inte låter sig hackas ned.
Likadant i Sydafrika. 1994 upphörde apartheid. Men tankefigurerna släpar efter. De försvinner inte över en natt. De tar inte order.
Därför detta belysande baas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar