fredag 14 april 2017

Jesus var inte längre där














Långfredagen. Korsen. Plågandet. Övergivandet. Den utsträckta dagen som aldrig verkar ta slut.

Jerusalem tog jag mig till, efter att ha passerat den förnedrande checkpoint Kalandia och trakasserats av tungt beväpnade, unga israeliska soldater, i samband med att jag gästföreläste vid Birzeit University i Ramallah på Västbanken. Via Dolorosa gick jag mödosamt uppför, genom de smala och trånga gränderna. I Jesu fotspår. Passerade platsen där Maria stod, bevittnade hur hennes son släpade på det tunga korset. Upp mot Golgata. Och döden.

Bilderna jag samlat på mig genom åren stämde inte med det min blick mötte, när jag väl kom fram till korsfästelseplatsen. Det såg inte ut som jag hade föreställt mig, som jag tyckte att det borde se ut. Det blev en besvikelse. Och så alla andra som sökt sig till korsfästelseplatsen samtidigt som jag. Välbeställda. Kvinnor med armband och halssmycken som knappast var billiga. Långt till trashankarna och de förtrampades Jesus. Upprorsmannen. När de välbeställda gråtande kastade sig ned på marken och kysste den, kände jag vämjelse. Tänkte: snart återvänder de till sina liv, där de inte lever enligt Jesu lära. Liksom jag.

Betlehem. Födelseplatsen. Långa köer med besökare. Berättades för mig av mina palestinska värdar om när israeliska soldater omringade kyrkan som är uppförd på platsen, när den vid ett tillfälle var ockuperad, i en av de återkommande, desperata protesterna mot kolonisationsmakten och förtrycket. En döv hörde inte varningarna, lämnade kyrkan, sköts ihjäl.

I Jerusalem och på Golgata fann jag inte Jesus. Inte i Betlehem. Inte i Jeriko. Inte i Getsemane. Heliga platser. Stängda för mig.

Jesus var inte där, inte längre.

Kanske hade han för länge sedan avlägsnat sig i protest mot kolonisationsmakten.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar