måndag 10 april 2017

Moralisera över andra inte svårt








Jag lägger ifrån mig Regis Debray´s (bilden till vänster) memoarer Maskerna och det tycks mig som att jag inte blir riktigt klok på honom. Han visar upp så många olika sidor i sin personlighet, jag hittar ingen kärna eller inre kompass. Jag säger inte att han är icke-autentisk, det vore att dra det för långt. Men kameolontaktig är han, besittandes en imponerande anpassnings- och omställningsförmåga. Mannen som tidigare bar bäversvansmustasch, i många år vågade han enligt initierade källor inte beröva sitt ansikte densamma, har funnit sig väl tillrätta såväl i vildmark som i salong och palats. 

Han kallade sig revolutionär  under upprorets militanta gerillatid och slogs med vapen i hand med Ernesto Che Guevara i Bolivias djungler. Det renderade honom ett fängelsestraff, men han undgick likvidering. Han umgicks, VIP-stämplad, med en cigarrökande Fidel Castro i Havanna. Sedan blev han reformist, ett oklart begrepp, och lät sig enrolleras som rådgivare, med särskild inriktning mot det som då kallades Tredje världen, till president Mitterand i Frankrike. Alldenstund denne, som mer än något annat ville framstå som statsmannen par preference och nog i hemlighet drömde om en evig plats i Panthéon, önskade omge sig med intellektuella för att framstå som en tänkande president. Osökt associerar man till Fredrik den store och Voltaire i Potsdam, eller Descartes på Stockholms slott. Hovintellektuella. Furstekramare, om man vill vara elak. Men i rättvisans namn skall tilläggas, att Voltaire blev ingen långvarig gäst hos Fredrik den store, de hamnade ganska snart i bråk. 

Ena stunden bekämpar Debray Makten, nästa stund tjusas han av den. Han kan hylla sig själv och slå sig för bröstet, samtidigt som han droppar namn på berömda vänner som Louis Althusser, Simone Signoret och andra. För att i nästa stund odla självförakt och håna sig själv, nästan självutplånande. Kanske sammansätts han personlighet på ett kontrasterande, komplicerande och undanglidande sätt av grandiositet och självförminskning. Men var är kärnan, den inre kompassen?

Vem är han egentligen, denne mångordige och retoriskt slipade fransman, till slut väl hemmastadd och en beryktad person på den kulturella parnassen i Paris? Kanske vet han det inte själv, kanske skulle han rent av finna frågan felaktigt ställd, boken heter ju inte för inte Maskerna. Vi är sociala varelser och lever våra liv försedda med masker, dessa skiftar efter omständigheterna. Bakom finns kanske - ingenting.


Björn Cederberg (bilden till vänster), som jag en gång åt middag med i hans bostad i ett gammalt, fallfärdigt ruckel i den forna arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Östberlin, gjorde dokumentärfilmen Förräderi om Sascha Anderson. Han som i det forna DDR gällde för att vara de systemkritiskas beskyddare och som alla litade på. Men i själva verket tjänstgjorde han som Inofficiell Medarbetare hos Stasi, förrådde dem som tillitsfullt lade sitt öde i hans händer. Den siste man kunde ha misstänkt för något dylikt.

När Cederberg konfronterade honom, efter att Wolf Biermann - som för övrigt alltid plägade säga att den du minst misstänker, den är det - först hade gjort det på ett mycket uppmärksammat och aggressivt sätt, gick han inte med på att han dubbelspelat. Han slog mycket indignerat och vredgat ifrån sig, lät som om han inte fattade det minsta vad Cederberg pratade om, höll det för att vara falska och absurda insinuationer. Kanske intalade han sig att han inte hade dubbelspelat. Kanske hade han utvecklat en falsk identitet som han upplevde som äkta. Kanske vårdade han halsstarrigt en livslögn. Kanske orkade han inte med sanningen om sig själv, kunde inte leva med den. 

Och, som med Debray: var hitta kärnan eller den inre kompassen? Nära att jag skrev, i Andersons fall: samvetet?









Sascha Anderson




Under mina år på Högskolan i Gävle delade jag vardag med arbetskamrater som kunde vara hur frispråkiga som helst, använda de saftigaste och mest nedlåtande uttryck, när ledningen och chefer inte hörde. Men som snabbt intog en annan attityd, när de trodde sig iakttagna eller avlyssnade. Bullrade ena stunden, lismade och kröp i nästa. Ofta tänkte jag, förmodligen överdrivande, för sådan är jag, men dyster till sinnet: det är bara en gradfråga, de kunde ha platsat inom statsförvaltningen i DDR, eller i Tredje Riket. 











Blivande högskolelärare?




Illojala och rakryggade endast när det inte kostade dem något, annars lydiga och inrättade i ledet. Alltför lätta att förakta, för den som gärna moraliserar över andra och blundar för sig själv. 

Jag kände mig allt ensammare på den arbetsplatsen. Ingen gick att lita på, i kritiska lägen hämta stöd från. Som när rektorn beordrade att jag skulle utredas för tjänstefel, efter att jag skrivit en satirisk artikel om genomströmningssystemet och påstått mig godkänna hundar och studenters svärmödrar. Ingen enda av kollegerna vågade öppet försvara mig. Däremot gav de mig hundraprocentigt stöd i mejl som jag dyrt och heligt fick lova att behålla för mig själv. Fegare eller ynkligare kan det väl knappast bli. 

Men om jag, i detta tillbakablickandets ögonblick, vänder mig mot mig själv, utan att sträva efter att kokettera eller slå mig för bröstet? Om jag rannsakar mig själv, jag som inbillar mig att jag försökte behålla min integritet och inte sjöng med i den falska organisationskören: vad var äkta i min sturska hållning, vad var bara sökandet efter bekräftelse, blott narcissism och posering? Var finns min inre kompass, min kärna?

En människa är många världar, eller hur nu Gunnar Ekelöf uttryckte det. Vem blir man egentligen klok på?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar