- Varför gjorde de inte motstånd? De var ju så många fler än väktarna!
Yttrandet fälldes under ett studiebesök i det forna koncentrationslägret Sachsenhausen (bilden ovan) i Oranienburg utanför Berlin. En tysk skolklass med gymnasieelever på plats för att rundvandra och guidas av en före detta, överlevande om än mycket gammal, fånge med numret på underarmen. En fråga med en omisskännlig underton. De borde ha gjort motstånd. Enkelt att säga för den som själv inte befann sig bland fångarna.
Minns samtidigt den litteratur i Tyskland om "nazismens barnbarn" som beskriver hur det bland inte så få yngre finns en fascination inför Tredje Riket och det förhärskande övermänniskoidealet. (Bortsett från efterkommande till Rudolf Höss och andra i nazitoppen.) "SS, det var riktiga män, det. Farsan, han bara kryper för allt och alla, han." En av de bäst säljande böckerna från senare år är för övrigt Er ist wieder da, om hur Hitler återkommer till vår nutid. Den har även filmatiserats.
Den svage får bara vad han förtjänar. Är det så den råa undermeningen måste förstås? Det finns lärare, har det berättats för mig, i Berlin som inte längre tar sina elever till Sachsenhausen. Frågor och synpunkter som man inte vill höra, inte förmår hantera, kan segla upp.
Motstånd förekom i Tredje Riket. Gruppen Die Weisse Rose i München, med syskonen Scholl i spetsen. Den motståndsgrupp som leddes av Herbert Baum i Berlin. Även enskilda, de flesta numera bortglömda även om minnesplattor hänger på sällsynta ställen, visade imponerande civilkurage och handlade på olika, saboterande sätt gentemot systemet. 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler, en gryende statskupp som slogs ned. Även i Sobibor och andra läger sprang motståndsungar fram. Det totalitära systemet var inte rakt igenom totalitärt, motståndsfickor fanns. Den blinda lydnaden regerade inte oreserverat. Oavsett vad den goebbelska propagandan ville göra gällande.
Jürgen Stroop var tyskarnas högste befälhavare under upproret i Warszawa-ghettot våren 1943. (Bilden ovan från upprorets dagar. Stroop själv tredje från vänster.) Jag närde, fram till att detta ruskiga dokument hamnade i mina händer, en okunnig föreställning om att det var ett spontant och desperat uppror, bröt ut i allra sista stund. När allt ändå var förlorat. Men det stämmer inte. Upproret var förberett. Vapen hade ansamlats. Mat och förnödenheter lagrats. Underjordiska gångar snillrikt grävts, nästan omöjliga att upptäcka för tyskarna. Till och med bostäder under jord, med toaletter och allt. Upproret var planerat och, efter vad jag kan bedöma, väl organiserat. Även om insikten kanske fanns, att det måste sluta med ett nederlag.
Stroops nedtecknade, sakliga och iskalla, redogörelse dag för dag om förloppet, hur upproret målmedvetet och systematiskt slås ned, låter som en tjänstemannarapport vilken som helst, och är skrämmande läsning. ( Red. Martin Månsson, Simon Olsson, Artur Szulc: SS-Brigadeführer Jürgen Stroops rapport till Himmler 1943. "Det tidigare judiska ghettot i Warszawa finns inte längre!" Vaktel förlag 2016.) Ordvalet är förskräckligt. "Banditer." "Förintas." "Rökas ut." "Mänskligt drägg." Ett avhumaniserande språkbruk, som handlade det om äckliga skadedjur.
Stroops pedantiskt noggranna siffror över upptäckta, skjutna eller förflyttade till Treblinka får det att framstå som att det inte handlar om människor av kött och blod. Osökt går tanken till Adolf Eichmann och hans agerande vid rättegången i Jerusalem. Tjänstemännen i det byråkratiska dödsmaskineriet gjorde bara som de blev tillsagda uppifrån, i Stroops fall hette chefen Himmler. Och mot denne var Stroop obrottsligt lojal, utan att tveka det minsta.
Stoops rapport trycktes endast i tre exemplar, väl att märka i flott skinnband (!). Himmler förärades ett. Först nu når det offentligheten. Bilden av Warszawa-upproret, nota bene med förtryckarmaktens ögon, blir tydligt.
Det är läsning som föranleder mig att från och till lägga bort dokumentet, jag kan inte annat. För att begrunda det djävulska agerandet och fundera över denne till synes kallhamrade och hjärtlöse, höge militären Stroop, som några år efter krigsslutet hängdes på den plats där ghettot funnits. Men paradoxalt nog gryr ett osläckbart hopp när jag läser, jag som annars har alltför lätt att misströsta. Det går aldrig att helt krossa ett folk. Det finns alltid de som inte böjer sig. De som till skillnad från de flesta av oss andra vägrar ge upp sin värdighet och självrespekt. Vad det än kostar dem.
Människan måste gå upprätt, sade filosofen Ernst Bloch (bilden ovan), för att vara människa. Bloch, som förknippas med vad som rubricerats hoppets filosofi, betonade därför vikten av upprätt gång.
Hellre dö stående än leva på knä, kunde det heta. Det heroiska upproret i ghettot är ett bevis för detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar