torsdag 6 april 2017

Vi som levde för länge sedan







Patones de Arriba, en liten by den outgrundlige guden förlagt uppe i bergen en halvtimmes bilkörning norr om Madrid. Stenbelagda, brant stupande och slingrande, trånga gator. Torde vara svårt att ta sig fram på dem vintertid, kanske direkt farliga att försöka förflytta sig på, om halka slår till. Stenhus som ger ett ålderdomligt intryck, sovande och tillslutna. På en minnestavla, där bokstävlarna slåss mot hårt väder och oförsonlig vind och blir allt svårare att uttolka, lyfter byn i sin självförståelse stolt fram det faktumet att den undgick Napoleons invasionssoldater på 1800-talet. 



Man blir nyfiken men inte klar över varför detta inte hände som tavlan berättar om. Svårt tänka sig att byn kunde ha försvarat sig mot Napoleons krigserfarna soldater. Fann fransoserna den inte värd att intaga, eller vilken är förklaringen till att de struntade i denna by? Kanske för svårtillgänglig, än i dag inte lätt att ta sig till. Bilen måste parkeras strax efter byskylten, apostlahästarna brukas den sista branta biten.
















Eller kanske ska tavlan och dess en smula förbryllande inskription förstås som att något måste ju byn lyfta fram om sig själv. Ett exempel på det som på modern företagsekonomiska brukar kallas storytelling? Sant eller falskt - spelar mindre roll. Bara det är en bra story.




Tomma gator, inte en själ, en spräcklig katt som lojt sover i vårsolen och knappt reagerar på tillrop. Byn förefaller övergiven, som om den successivt evakuerats, människor sökt sitt öde och sin lycka någon annanstans, letat sig därifrån. Kanske ned mot det sjudande Madrid. Jag försöker kika in genom fönster, där luckor inte bommar igen, för att utröna om jag kan se någon röra sig därinne. Jag upptäcker ingen. Hänglås på vissa dörrar. Kanske semestras det här, kanske en semesterby - inte en spökby. 














Så kommer den välbekanta förgänglighetskänslan över mig, som så många gånger förr. Den bara förstärks ju äldre jag blir: här bodde och levde människor en gång för länge sedan. Människor som jag. Jag kommer också att vara en som levde för länge sedan, inget jag kan ändra på. Det kommer att inträda det efteråt som jag har så svårt att förlika mig med, att det måste bli ett efteråt. Min stund är här och nu, men obevekligt kommer ett efteråt och jag kan inte avvärja det. Och det blir dags för mig att ansluta mig till det postuma sällskapet Vi som levde för länge sedan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar