En kvinna jag velat lära känna

Mother, you had me but I never had you. Den karakteristiska, värnlösa rösten, inte att ta miste på. Jag hör i bakgrunden John Lennons gripande och självutlämnande nakna Mother. Hans text fångar inte min relation med min mor men däremot sorgen. Över det som inte blev. Det som kanske gör mest ont i livet, att inse hur det kunde ha blivit, men aldrig blev. Och inte går det att vrida klockan tillbaka och försöka på nytt. Möjlighetens kritiska moment har blåst bort.

Min mors dödsdag. 17 juni 1986 gick hon bort, efter utdragen och svår dödskamp. Kräftan tog kål på henne, bit för bit, organ för organ. Hon bröts ner, det var fruktansvärt att maktlös på sidan om bevittna hur den tidigare urstarka kroppen förintades inifrån. Hjärtat det sista organ som gav upp.

Eftersom min far insjuknade under mina tonår, måste min mor axla även fadersrollen. Pappa orkade inte. Ofta stred vi, hon och jag. Envisa båda två, heta viljor. Ofta var jag onödigt elak, ångrat det många gånger. När jag senare i livet varit elak och dum mot kvinnor, har det varit som ett trist beteenderecidiv och jag har skämts för det.

Jag lärde aldrig känna min mor, inte på riktigt eller på djupet. Gör något barn det någonsin, frestande fråga. Kanske bara för att slippa den kvarsittande taggen i själen. 

Jag vet att hon fick höra att hon var oönskad, kanske plågade det henne hela livet. Hon sa alltid: Barn är Guds välsignelse. Egentligen riktat mot den som framställt henne som oönskad. 

Jag vet att hon var en flitig och mycket kapabel föreningsmänniska. Men svårt förstå varför hon valde husmodersföreningen framför socialdemokratiska kvinnoklubben. 

Jag vet att hon hade läshuvud och ville förlänga sin skolgång, Men sattes tidigt att arbeta som servitris. För att bidra till försörjningen.

Jag vet att hon skrev dikter i smyg, fann dem när vi städade ur hemmet. 

Jag vet att hon varje 13 december lussade i trappuppgången på Barrsätragatan i Sandviken, levande ljus i kronan. En rysare när hon kom vinglande med brickan med kaffe och lussekatter. (Skrev om det i novellsamlingen December 1999, kanske för att bearbeta ett barndomens trauma.) 

Jag vet att hon föll pladask för min far, ende mannen i hennes liv. Nästan en dubbelgångare till Humphrey Bogart, lika kort i rocken. Måhända den vackraste karln på Bruket. (Skrev om honom i Inte ska väl Humphrey Bogart gråta.)

Vad drömde hon om? Hur blev hennes liv med hennes eget mått mätt? Vilka ord skulle hon välja för att tala om det - med mig?

Jag önskar vi kunde sätta oss ner med en kopp kaffe och en parisersmörgås, hon älskade sådana, och att hon fick berätta för mig om vem hon var, förutom min mamma. Jag tänder ett ljus denna dag för en kvinna jag hade velat lära känna mycket bättre.