onsdag 7 juni 2017

När de fega mördarna tagit sig in i sinnet














Checkpoint Charlie



Junidag, men inte så varmt, prognosen lovar dock 30 grader till veckoslutet. TXL-bussen från Tegel Lufthafen som vanligt in mot Berlin Mitte. Inte så mycket folk på bussen, inte så packat och trångt som det plägar vara. Jag märker på mig själv att jag ser mig om som aldrig tidigare, tittar inte ut genom fönstret, blicken letar presumtiva misstänkta, hur de nu skulle se ut och kunna identifieras med ögonens hjälp, bland medpassagerarna. En beslöjad kvinna med en stor, bullig väska möter min granskande blick som försöker öppna hennes väska, undrande vad jag är ute efter. Eller så fattar hon.

Det är bara att inse, De återkommande terrordåden, Berlin har ju också utsatts, har tagit sig in i mitt sinne och färgat det. Jag försöker undvika folksamlingar, mitt logi denna gång inte långt från det västockupanterna kallade Checkpoint Charlie, på östsidan sa man "den där gränsövergången på Friedrichstrasse", och där många turister skockas. Jag undviker att passera där. Lämpligt ställe för mördarna att slå till på, som de gjorde på julmarknaden på västra sidan av staden. 

Där människor samlas, där är terroristerna inte långt borta. Formuleringen far genom huvudet.  

Likadant nere i tunnelbanan när jag skall kliva på tåget mot Kochstrasse. (Ändstation på linjen är Alt-Mariendorf där Ulrike Meinhof ligger begravd. Hon som på sin tid stämplades som statsfiende, det bedrevs klappjakt på henne och hennes kumpaner.) Tänker: bra ställe att slå till på om mördarna vill få maximal effekt. Ser mig omkring. Känner oro.

Jag vill inte att Berlin skall tas ifrån mig, att det skall kännas annorlunda och farligare än det brukar. Jag vill inte berövas mitt Berlin av de fega mördarna. Och att det skall räcka med en tidigare aldrig känd ängslan för att detta berövande skall kunna ske. Denna stad som är så viktig för min livskänsla.

Är jag alltför lättpåverkad? 

Jag har tidigare, efter att ha skrivit mycket om stadsgerillor som Rote Armee Fraktion och andra, hamnat i ganska så heta diskusssioner med människor som varit kritiska mot deras agerande. Jag har glidit in i försvarsställning, försökt försvara politiska motiv bakom och det politiska innehållet i handlandet. Vägrat gå med på att ensidigt fördöma.

Men det är omöjligt med de fega mördarna. Att försöka urskilja ett politiskt motiv som på något sätt skulle kunna legitimera sprängandet i luften av oskyldiga eller dödandet med hjälp av motorfordon. Dödandet av barn.

På tv hör jag Englands premiärminister deklarera att enough is enough. Efter ännu ett dåd på brittisk mark. Vad betyder det, vad tänker hon göra konkret? Förutom att begränsa alla vi andras rörelsefrihet? Jag litar inte på hennes förmåga att åstadkomma något.

Mördarna har initiativet.

I morgon åker jag ut till Freie Universität för att sitta där och skriva. Som vanligt. Med tunnelbanan. Kommer det att kännas som vanligt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar