söndag 13 augusti 2017

Kort nedstigning i helvetet



Egentligen Johan Asplunds fel. Eller förtjänst. Att vi klev av i Solna. Han som uppmanar den samhällsintresserade att undra inför samhället och sociala fenomen. Vidga sitt aspektseende. Komma ut ur tankeburen med ingrott galler. 

I går nedsteg jag i helvetet. Men bara för en kort stund. Sedan måste jag så fort som möjligt därifrån. Helvetet når man genom att ta SL-tåget mot huvudstaden och på vägen kliva av i Solna. Därefter följer man bara malströmmen från stationen. Ett sorlande följe under det slutgiltiga kuvandets och det andliga utsläckandets osynliga banér. Människorobotar med tomma blickar. Kreditkort på två ben.  Barn inte undantagna. Som man i sin enfald inbillade sig var oskyldiga och förskonade. 

Helvetet är granne med Friends Arena. Opersonligt och kliniskt. Kallt och blankt. Inte som i Paris på de klassiska galleriornas tid. 



Olika stationer, välbekanta namn som Intersport och andra, på den utstakade vägen mot intet. Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om hur helvetet uppfördes. Det fuskades. Arbetskraft exploaterades på ett sätt man inte ville tro längre var möjligt. Helvetet som fuskbygge, kanske ett temporärt sådant? Men ger intryck av att vara stabilare än Ceausescus absurda skrytpalats i Bukarest. 

I helvetet förmådde jag inte stanna någon längre stund. Innan jag kallsvettig måste fly. Utan att ha använt kreditkortet en enda gång. Trots att det ropade på mig. Inte ens ett par kalsonger blev det. 

I helvetets konsumtionstempel råder butiksorganiserad meningslöshet. Pasolini förutspådde att den moderna fascismen skulle bli konsumismen. En likriktning forna tyranner bara kunde drömma om, allt motstånd eliminerat. Medborgaren förfäad, reducerad till konsument och inget mer. 

I helvetets tempel Mall of Scandinavia i Solna kan man studera den samtida fascismen på nära håll, känna dess istäcke på huden. Om man orkar befinna sig på den plats där ingen skillnad mellan människor längre finns, all skillnad utplånad. 

När jag växte upp fick jag lära mig att man skulle betala för sig. Inte sätta sig i skuld. Inte leva på andra. Alltid betala kontant. I fascismens konsumtionstempel är inträdesbiljetten kreditkortet. Samtidigt den ansiktslösa härskaren. Ingen betalar kontant i helvetet. Skulder regleras någon annan gång. 

Det krävs ingen vrålande gaphals med fånig mustasch. Inga stormtrupper. Ingen benhård, ideologisk styrning. Det räcker med att ladda ned en app med karta och helvetets stigar angivna. I helvetet observerar man följdriktigt de fördömda stå, eller vandra runt, med stela blickar fastklistrade vid mobiltelefonerna. Likt avväpnade och maktlösa fångar, hopkedjade.

I konsumtionstemplet är fascismen internaliserad. Självdisciplineringen dragen till sin yttersta spets. Efter det kan bara döden återstå. Kreditkortet som själens fängelse. Det skrev inte Nietzsche. Inte Foucault. Disciplineringens teoretiker. De kunde inte veta. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar