Skall sådant kallas konst?!

I Staden som skryter med att den har hundratusen invånare häckar konstfientliga politiker. Främst bland moderater och sverigedemokrater. Åtminstone är det de som hörs. Kanske i förhoppningen knipa populasens röster. Den populas som delar fientligheten. Den urtrista populasen, höll jag på skriva. 

Den offentliga konsten är ett återkommande hatobjekt. Ta bara det där upp- och nedvända fordonet i en rondell vid en av infarterna till Gävle. Skall sådant kallas konst?! Hör man. Bedrövligt. En moderat lovade ta bort nämnda konstverk, om han och hans gelikar kom till makten. Men det står fortfarande kvar. Tom retorik. 

Kunde inte tillresande få mötas av något trevligt och välkomnande? Kan man läsa i ilskna insändare, nota bene anonyma sådana. Ja, vad? Ett leende porträtt på kommunstyrelsens ordförande Inger Sawela Källgren, kanske. À la Nordkorea.

Ett socialdemokratiskt kommunalråd dömde på sin tid ut konstnären Hans Limbus Tjörneryds installationskonst (bilden ovan) i det offentliga rummet. Rena skroten. Riktig konst, det är sådant som hänger på väggarna i Länsmuseet, bestämde kommunalrådet. Så resonerade nazisterna och stalinisterna också. Han var således i gott sällskap. Liksom moderaten ovan, rena Goebbelsfasonerna.

Andra hatobjekt är Folkteatern och symfoniorkestern. Offentliga medel till dylikt, när gamlingar ligger i sitt eget träck och det saknas personal inom vården! Låt det fåtal välbeställda från Villastaden som vill gå på teatern eller lyssna till orkestern betala sina biljetter fullt ut. Sluta subventionera, använd pengarna till något bättre. Vi övriga nöjer oss ju hursomhaver med Cityfesten och öl i plastglas. Sean Banan (bilden ovan) på Stortorget. 

Utan konsten hade jag inte fått syn på den mentalitet som präglade brukssamhället. För det var ju inget vi vanligtvis pratade om, mentaliteten hade internaliserats och förankrats. Men Per Gunnar Evander skrev om det. Göran Norström. Anna Westberg. Stig Sjödin. Inte för inte citerade jag Sjödin, barndomskamrat med min mamma på Bruket, i min avhandling som om facket och Konsul Göransson.

Utan dessa som visade på något annat, att det var möjligt, vad hade det blivit av Skriftställaren? Kanske slutat som arbetslös och försupen i en etta i Sandviken.

Jag insåg att det fanns vägar ut. Skrivandet blev en sådan väg för mig. Att jag av somliga kallades jollig kunde jag bortse från. Sandviken och världen sammanföll inte längre. 

Att jag aldrig avhört någon konsert med symfoniorkestern är en annan sak. Eller att jag ytterst sällan besöker Folkteatern. I det senare fallet handlar det om att de är på tok för försiktiga och korrekta i repertoarvalet, vågar inte ta ut svängarna, påverka tänkandet. Störa och provocera. Vill jag se angelägen teater, måste jag bege mig till Berlin och Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz. Där den levande legenden Frank Castorf satt sin prägel.

Även om jag inte är någon stor användare av ovannämnda institutioner, har jag inget emot att gemensamma medel går till dem. Hellre det än till näringslivskontor och diverse marknadsföringsjippon. Som att kasta pengarna i Gavleån.