Nära är våra värsta fiender

1970 hade jag hunnit flytta till Uppsala, läste statskunskap och ekonomisk historia vid universitetet, efter att ha valt bort att söka fast anställning på Sandvik. Detta år såg jag på tjock-tv den när den premiärvisades i SVT: Tretton dagar av den i Gävle födde Lennart F Johansson. 

Idel ädel skådespelaradel i de bärande rollerna. Emy Storm. Keve Hjelm. Storm och Hjelm som var fullkomligt lysande i den bästa svenska filmen någonsin: Kvarteret Korpen. Ingen har så på pricken gestaltat den svenska arbetarkvinnan som just Storm. 

Också i Tretton dagar och förtjänstfullt agerat: Göran Stangertz, Jan Erik Lindkvist, Lars Green. För att bara nämna några.

Filmad i det industrialiserade Gävle som en gång var. Galvanfabriken förekommer. Numera bor jag bara några stenkast från den. Den inger ett risigt intryck, spökfabrik. Något slags produktion förekommer därinne. Men jag vet inte av vad. 

Jag brukar vända bort blicken när jag under min dagliga promenad med stegräknaren påslagen passerar byggnaderna. Marken utanför pudrad med ett mjölaktigt ämne som inte inbjuder till närmare inspektion.

Nu ser jag i min Mac Book om Tretton dagar på Öppet Arkiv i SVT, fyrtioåtta år senare. Känns i vissa sekvenser som evigheter sedan. Det röks Commerce. Lyssnas till musik på Tandberg. Registreringsskyltar med många siffror på bilarna. Frisyrerna. Polisongerna. Men allt skedde under min livstid, lite svårt att fatta, hur gammal är jag egentligen? Ljudet dåligt, svårt fånga alla repliker. Ingen textning. 

Det är som att i känslan ofrivilligt transporteras tillbaka till Sandviken och barndomen där. Atmosfären. Hur det var mellan människor. Den hårda tonen. Så lite glädje och generositet.  Allt som sägs mellan och under orden. Det som inte sägs. Det kallpratas men samtalas inte. Det är kontaktlöst. Och som om man lurpassar på varandra. 

Trötta äktenskap präglade av tjat och upprepning. Man är hänvisade och utlämnade till varandra. Någon som festar, som man sa i Sandviken.

Stangertz oförlösta och trubbiga karaktär uppfattar jag som Lennart F Johanssons alterego. Den unge mannen som uppbrottet kliar i, som avviker, försöker bryta sig ut, retar upp gubbarna i fabriken, blir ett störande moment, använder konstiga ord. Är inte som alla andra. Vägrar anpassa och underordna sig. Tror sig kunna komma undan. 

Han skickas till disponenten för uppsträckning efter att någon skvallrat. (Jag kommer plötsligt att tänka på hur sossarna på femtiotalet spionerade på kommunistiska arbetskamrater. Hur kunde de låna sig till dylikt, utan skam?) Sträcks även upp av fadern vid köksbordet. Han skall veta sin plats, foga sig. I hemmet börjar disciplineringen.

Och det slutar mörkt för Stangertz revoltör.

Strupgrepp. Tretton dagar tar. Allt återkommer i detaljskarp skärpa, olusten växer i  mig. Så här var det, precis så här var det. I Sandviken var man händig eller jollig om man uppträdde som Stangertz. Togs ner. Skulle inte tro att man var något. Konformiteten fick inte brytas. Den omfattade alla, inga undantag beviljades, för den uppstudsige eller konstige kunde Ulleråker och medicinering vänta.

När jag 1968 skulle sommarjobba på Sandvik och cyklade ned till mitt första skift, strök jag först tillbaka mitt långa hår, räknade med att jag skulle pikas, försökte gömma lockarna bakom öronen. Snart kom det från en med decennier bakom sig i Verket och som brukade dyka upp minst en timme i förväg till förmiddagsskiftet: - Är du Jesus bror, du? 

Det är fruktansvärt att tänka men tanken smyger sig obönhörligt på när jag fastnar med iskallt obehag i sinnet i Tretton dagar: Inte en dag skulle tyranniet bestå om vi inte förtryckte varandra. Våra värsta fiender har vi tätt inpå oss. Varje dag.