måndag 21 maj 2018

Varför inte filmpengar till Gudrun Schyman!

"Vi är aldrig tillräckligt ledsna för att göra världen bättre." Orden tillhör Jean-Luc Godard. En av Europas verkligt stora filmregissörer, vid sidan om Fassbinder, Herzog, Kaurismäki och von Trier. Om än med många årsringar, dock lika radikal i dag som när han aktivt stödde majrevolten 68. Om inte jag missminner mig var han en av dem som en gång lyckades stoppa glitterfestivalen i Cannes. En konstnär med obruten integritet. Ingen klappvändare, jag menar kappvändare. 

Om han verkade i dagens Sverige skulle han, lägg till von Trier och andra regissörer utrustade med häng fram, kanske inte få göra film överhuvudtaget. Om han inte genomgick en könskorrigering som det heter med det förfärliga ord som ekar Auschwitz och Mengele. För nu skall kön gå före kompetens om Anna Serner (bilden ovan), den mäktiga kommissarien som sitter på pengarna på Filminstitutet, får råda. 

I skrivande stund har ingen, vid namnet Kuhnke eller något annat, med tillräckligt kulturpolitiskt omdöme ryckt undan stolen för politruken och resolut skickat ut henne från institutet. I Metoo-kampanjens bakvatten, med fingret i luften som alla opportunister och karriärister, vädrar hon förstås framgång. Nu är det läge att slå till mot gubbarna som inbillar sig att de är genier! Stryp anslagen! Kastrera filmkonsten!

Varför inte ge produktionsmedel till Gudrun Schyman, vetja! Nog kan hon väl alltid lära sig att hålla i en kamera. Styra och ställa är hon ju redan bra på, utstuderad härskarteknik. Anlägga bestämd min med höjda ögonbryn. Hon, förlåt jag menar hen, kunde bli demonregissör eller vad det nu heter i femininum. Jag ser fram mot, nej det gör jag inte, dramadokumentären Alla äro de talibaner - män äro som de är. Eller kortfilmen Pengar är till för att brännas.

Samhällsordningen i mitt arma fosterland brister, sprickan vidgas för var dag. Nog är jag ledsen, för att inte säga förtvivlad, över vad som sker. Men jag har givit upp tron på att världen kan göras bättre. Morgondagarna sjunger inte längre. Jag kan, lika lite som jag hör syrsor, lystra till deras hoppingivande sång. 

Alla jag pratar med ska rösta på SD i september. Nu vågar man säga det öppet. 
- Etablissemanget behöver få sig en käftsmäll, som en släkting uttrycker det. Men min röst får de inte, varken de eller något annat parti. Jag har inte röstat på många år. Vägrar att legitimera ett skendemokratiskt system som inte förmår lösa allvarliga samhällsproblem, yrkespolitiker som låtsas men egentligen inte bryr sig. Och jag är beredd att äta upp min keps om inte SD, i den händelse de skulle få inflytande, sätter i gång och kompromissar för att få sitta kvar vid köttgrytorna. 

Ledsen blir jag också varje gång jag betraktar min magra pension. Efter att ha knegat ett helt liv, gjort min plikt men utan att kunna kräva min rätt, som sossarna säger. Lurade, nej bedragna är vi av Göran Persson och hans självberikande kompani. Och vi finner oss i det, muttrar i bästa fall. Det gör mig ännu mer ledsen. Att vi i det svenska folket är så kuvade och förslavade. Jag kan inte längre förneka det. Även om det gör ont att inse och tillstå.

Med betydligt mer pengar på fickan gjorde jag bums en Robinson Jeffers. Poeten välsignades med ett betydligt arv och flyttade omedelbart till amerkanska västkusten, vände civilisationen, som inte är någon, ryggen. Det frigjorde vidunderlig, oförliknelig poesi. 

Med mycket pengar gjorde jag likadant.  Men i mitt fall blev det nordjylländsk västkust, nära mitt älskade Tversted. En kontemplativ tillvaro vid Vesterhavet. Örnar kretsande högt däruppe i skyn, hjortar skuttande i gräset, småfåglar att utfordra, cykelturer på mjuka stigar. Dansk tv med bröderna Price, även Den store bagedyst med Mette Blomsterberg. Läsa Thomas Bernhard. Igen och igen.

Kanske på sidan om världen, bland vågor och vindar och oändliga sandstränder under förbiseglande moln som stryker tätt över mig, skulle jag bli mindre ledsen. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar